Preacher Man reflekterar

Baptisterna ut i marginalen

Baptisterna ut i marginalen
Avtalet ”Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan” är på väg ut till församlingarna. Vid läsningen ligger det nära till hands att ge teolog Sune Fahlgren rätt då han i Sändaren (23 februari) säger att ”baptisterna är de stora förlorarna” vid bildandet av Equmeniakyrkan.
Man anar den förlusten i biträdande kyrkoledaren Olle Alkholms kommentarer i Dagen och Sändaren (2 mars och 3 mars). Han uppges inte se några stora skillnader mellan överenskommelserna från förr och det nya förslaget. En del formuleringar har däremot blivit tydligare, tycker Alkholm, till exempel vad gäller vuxendop av redan barndöpta. Biskopsmötet ska bland annat vilja förtydliga villkoret för lokala avtal just när det gäller nattvardssyn, behörighet för tjänst och omdop. ”De Equmeniaförsamlingar som praktiserar omdop kommer inte att kunna sluta lokala avtal med Svenska kyrkans församlingar”, säger Olle Alkholm.
Tidigare avtal mellan Svenska kyrkan, Missions- och Metodistkyrkan slöts mellan tre samfund vars syn på dopet i stort sett sammanföll. När nu den nya kyrkan, med församlingar och pastorer ur baptismen och där Equmeniakyrkan är medlem i Baptist World Alliance, fört samtal med Svenska kyrkan hoppades många av oss att detta skulle ske utifrån nya förutsättningar. Nu skulle baptisternas speciella bidrag till helheten få komma till uttryck.
Det är därför överraskande att finna att slutligen ”inga skillnader föreligger” mot tidigare. De som representerat Equmeniakyrkan vid överläggningarna har tydligen inte räknat in den tredje parten, Baptistsamfundet, som speciellt bidragande till innehållet.
De frågor som inte kunde lösas vid överläggningar mellan Svenska kyrkan och Baptistsamfundet har inte heller nu lösts. Till överläggningarna har man tagit med sig de begrepp som sedan länge legat till grund för spänningar mellan de två synsätten på dop.
Nedsättande omdömen som skapar avstånd och under långa tider medfört förföljelser mot baptismen används överraskande nog fortfarande. Då man vill förstå hur diskriminerade grupper upplever deras språk som har makt är det den diskriminerade gruppens erfarenheter som måste beaktas särskilt. Den måste få företräde när man vill rena språket från nedvärderande ord och uttryck. Aktuell svensk debatt om samernas situation, ”n-ordet” inom konst och litteratur etcetera visar hur olyckligt det blir annars.
En kyrka med makt som Svenska kyrkan borde ha satt sig in i hur deras vokabulär fungerar innan den vid överläggningarna kräver tolkningsrätt för deras uppfattning om ”omdops”-begreppet. De borde veta att en baptistpastor inte ”döper om”, en baptistförsamling erbjuder inte ”omdop”.
Vi verkar ha inte ha rört oss framåt nämnvärt i dopfrågan de senaste 200 åren i Sverige. Den församling jag är pastor i har rötter i en baptistisk ungdomsväckelse under 1850-talet, där förföljelse var vardagsmat och fängelsestraff för ”gäckeri med sakramenten” utdömdes till fem unga kvinnor. Det har gett mig tillfälle till en inblick i det maktmissbruk som utövades.
En försoningskommission borde ha tillsatts och kyrka och samhälle bett om förlåtelse för flagranta övergrepp. Att detta aldrig kommit på tal från Svenska kyrkans sida gentemot baptismen kan tydas som att man fortsätter att tolka sin historia utifrån maktperspektiv.
Sune Fahlgren menar i insändaren jag nämnt att ”baptisternas särart inte var så markant efter årtionden av ekumenisk samverkan då Equmeniakyrkan bildades”. Detta kan tolkas som kritik mot baptismen i Sverige. Man kan också se det som ett uttryck för mognad och förmåga att skilja väsentligt från oväsentligt hos baptismen i vårt land och vilja lära av den. Faktum är att det inom den stora världsbaptismen väckt beundran och intresse att följa svenska baptisters resa genom ett öppet ekumeniskt landskap där man varit beredd att för enhetens skull öppet ompröva sin ställning.
Denna inställning tycks dock inte väcka någon större respekt eller ett intresse för att söka en ny, mer relevant position i dopfrågan i samtalen med Svenska kyrkan.
Tvärtom får vi som läser avtalsförslaget intrycket av att gruppen av ”omdopsförsamlingar” ska särbehandlas och placeras där de hör hemma – i marginalen. ”Församlingar som tecknar ett lokalt avtal är överens om att sådan praxis som Svenska kyrkan kan tolka som omdop inte förekommer. I de fall där förutsättningar saknas för ett lokalt avtal i överenskommelsens bemärkelse, kan församlingar samverka i den bredare ekumeniken på orten.”
Det framgår tydligt av avtalet att Svenska kyrkan kräver absolut tolkningsföreträde och ges detta av Equmeniakyrkan. De kräver en auktoritativ, ensidig rätt att upphäva ett avtal vars villkor baseras på deras egen doptradition som oförändrad hävdas som normen. Endast då vill Svenska kyrkan bejaka en annan kyrka och samverka med denna. Uppseendeväckande!

STIFTELSE SOM VERKSAMHETSMODELL

STIFTELSE SOM VERKSAMHETSMODELL

Under slutet av 2014 berättade tidningen Dagen om de förändringar som görs i den gamla Livets Ord-styrelsen, om bön om förlåtelse och förändringar som ska ske i organisationen.
Under de senaste månadernas turbulens och avslöjanden kring LO har det skrivits för och emot. Vissa tolkar detta som ett aggressivt angrepp på Livets Ord, Ulf Ekman och trosrörelsen. Andra ser det som viktiga avslöjanden som kan ge tillfälle för en bearbetning av det maktmissbruk som man tror sig ha sett spår av.

Annan utgångspunkt
Jag tänkte ta en annan utgångspunkt som jag tycker har blivit alltför lite belyst; nämligen själva organisationsformen stiftelse och vilka konsekvenser det får när det används för församlingsbyggande. Många med rötter i den karismatiska rörelsen i slutet av 1970-talet sökte under den tiden även i fråga om församlingssyn och -utveckling efter andra modeller att utveckla församlingen än de som fanns. De två stora, grundläggande modeller som fanns att förhålla sig till var Svenska Kyrkans å ena sidan, och frikyrkans å den andra. Många var frustrerade över de begränsningar som dessa former hade. Pastorer inom frikyrkan kunde känna sig starkt kringskurna av församlingsdemokratins form i styrelser, församlings- och årsmöten, som gav ett ganska begränsat utrymme åt andliga initiativ och gåvobaserad verksamhet. Präster i Svensk Kyrkan, som befann sig i sluttampen av statskyrkomodellen, önskade sig å sin sida en form av inflytande över församlingen som inte var baserad på partipolitiska beslut i kyrkoråd och -styrelse. I det läget började sökandet efter alternativa former.

Gemenskaperna
Runt om i Sverige dök "gemenskaper" upp, församlingsliknande former som tog sin utgångspunkt i relationsbaserad verksamhet. Gemenskaperna gav uttryck för den inre kärnan i församlingens liv; att älska varandra, att höra samman och leva överlåtna till varandra utan att eftersträva medlemskap i organiserad mening. Gemenskapernas ledarskap var informellt, snarare än formellt utsett. Mandatet vilade på karismatisk funktion och en form av entreprenörskap. I förhållande till andra lokala församlingar hamnade gemenskaperna ibland på kollissionskurs. Spänningarna kom att röra sig omkring lojalitet. Många aktiva i gemenskaperna var samtidigt medlemmar i föreningsförsamlingar på orten men gav sitt ekonomiska och tidsmässiga stöd till gemenskapen. Det blev ett irritationsmoment och medförde en otydlighet ifråga om medlems- och församlingsbegreppet. I Stockholm, Tullinge, Malmö, Uddevalla, Sundsvall och andra platser fanns livskraftiga gemenskaper i slutet av 1970-talet.

Komma till rätta med organisationen
Bland dem som eftersträvade församlingsplantering och -utveckling utifrån en karismatisk uppfattning kändes det viktigt att komma till rätta med
1) organisationsformen, där man önskade sig utrymme för tydlighet ifråga om vem som hörde till gemenskapens medlemsgrupp och hur deras inflytande skulle se ut.
2) hur lojalitet och stöd gentemot församlingen skulle uttryckas och hur det skulle säkerställa goda relationer till andra församlingar, ordnade på annat sätt. Angående förvaltningen av offrade medel skulle deltagarna i gemenskapen vara trygga, vilket skulle skapa grund för en stabil form av stöd.
3) beslutsformer som var bibliskt förankrad där församlingsdemokratin behövde modifieras och ett större utrymme skapas för andligt ledarskap och initiativtagande.

Vad stiftelsen är
Utifrån dessa överväganden var vi många som började söka efter organisationsformer som kunde motsvara de här önskemålen. I det sammanhang vi fanns med i ledarsställning; Tullinge Församlingsgemenskap, kom vi att intressera oss för den för församlingsarbete lite osannolika organisationsformen stiftelse. Wikipedia sammanfattar:
"En stiftelse är en typ av juridisk person, som till skillnad från föreningar och bolag, varken har medlemmar eller ägare. Stiftelsen äger i princip sig själv, brukar man säga. Stiftelsen förvaltar en ekonomisk förmögenhet, som en eller flera fysiska eller juridiska personer (stiftare) har avsatt för ett särskilt ändamål, vilket skall vara över en längre tid. Stiftelsen styrs därigenom av ett stiftelseförordnande, som bland annat anger hur förmögenheten ska användas och vem eller vilka som är möjliga mottagare (destinatärer). Själva dokumentet som stiftelseförordnandet finns nedtecknat i kallas stiftelseurkund. En stiftelse ska ledas av en styrelse eller förvaltare. De flesta stiftelser står under tillsyn av en länsstyrelse.

Vad stiftelsen åstadkommer
Det framgår ju egentligen tydligt att stiftelse inte är tänkt som organisationsform för församlingar. Att stiftelsen inte kan ha medlemmar säger ju egentligen allt. Det är det donerade kapitalet och dess ändamål som styr stiftelsens utveckling. Det som åstadkoms i stiftelsen är att det lägger kontrollen över beslut och resurser helt i händerna på dem som bildar stiftelsen och insätter dess styrelse. Stadgar och avsiktsdokument formuleras av dessa första donatorer, och stadgarna styr också över val av styrelsemedlemmar, så att styrelsen själv insätter nya ledamöter i avgåendes ställe. Tillsyn över stiftelsen kan utövas av länsstyrelsen, men beroende på stiftelsens omfattning kan även denna tillsyn begränsas. Den till stiftelsen kopplade församlingen kan naturligtvis kallas till informationsmöten, men det är helt upp till stiftelsens styrelse hur mycket man vill berätta. Medlemmar i den församling som är organiserad enligt stiftelsemodellen är inte tänkta att ha insyn, påverkan eller beslutanderätt över det som stiftelsen äger. Med denna modell äger grundarna av stiftelsen 100%-ig kontroll över det som samlas in, byggs upp och bibehålls av medlemmarna i den anknutna församlingen. Stiftelsens styrelse, som förvaltar stiftelsens ägodelar, har rätt att helt och hållet besluta över resurserna.

Vi prövade men ändrade oss
Den församlingsgemenskap som vi startade upp i Tullinge byggdes under den första tiden på en sådan grund. På flera sätt var vi nöjda med formen. Enklare och snabbare beslutsgångar, mer möjlighet för dem som var utsedda till andliga ledare att driva arbetet i en viss riktning utan att alltid behöva ha majoriteten med sig och en mer långsiktig kontroll över en nystartad församlings resurser, om det skulle visa sig inte vara en hållbar utveckling.
Efter en tid började dock frågetecknen hopa sig för oss. Vi kunde till exempel inte försvara den maktställning som ledare får på det sättet, inte heller deras totala kontroll över resurserna. Om människor genom offrande var med och tog ansvar och risker, skulle de då inte ha rätt att kunna påverka vad som hände med församlingens resurser? Att höra långa offertal, som poängterade vikten av att medlemmarna tar ansvar och har stor tro för verksamheten, men inte ge dem någon påverkansmöjlighet eller kunna avkräva ledarna räkenskapsansvar kändes successivt mer och mer omoraliskt. Till slut insåg vi att den mest bibliska, moraliska och lagliga formen för oss var föreningsmodellen och ändrade till den.

Olika vägar
Under den tiden hade vi dialog med ledare för olika gemenskaper, även med några som senare skulle vara med i bildandet av Livets Ord. Vi förde alla likartade resonemang men kom till olika slutsatser. Livets Ord blev den mest kända av flera stiftelsebaserade församlingar i Sverige. De har sedan hållit fast vid denna organisationsform. Det innebär, förmodar jag, att stiftelsen Livets Ord och församlingen Livets Ord är två skilda storheter, och att de som genom sitt medlemskap i församlingen generöst satsat sina resurser har berikat stiftelsen, men inte den lokala församlingen. Den offentliga redogörelsen visar exempelvis att styrelsen förfogar över anläggningar som är värda nära 80 millioner. Verksamheter har på olika sätt försett styrelsen med resurser som får många företagsledningar att bli gröna av avund. De som är medlemmar i Livets Ords församling har under förra verksamhetsåret offrat uppåt 50 millioner. Kolla här om du vill veta mera:
http://www.livetsord.se/Portals/0/docs/ArsredovisningLO.pdf

Kan det då inte vara så att det som hänt i stiftelsen Livets Ord, och som nyss kommit fram, hänger samman med hur man organiserat sig? Olika modeller leder till olika konsekvenser. Det faktum att styrelsen har kontroll över hela fastighetsbeståndet, alla resurser som kommit in från offer och tionde, bokförlag, skolor och allt annat, kan ju riskera att skapa en viss sorts fartblindhet. Den lilla, tätt sammanslutna grupp som har att besluta om stora fastighetsaffärer och andra ekonomiska storsatsningar, kanske inte tycker att tjänstebilar till styrelsemedlemmar eller generösa pensionsavtal är så mycket att tjafsa om. Och alla vet ju hur ledamöterna uppoffrat sig och utstått lidande, så det är väl inte mer än rätt att styrelsen kompenserar dem för deras umbäranden? Blir det inte lätt så att man börjar resonera på det sättet?
Jag menar inte alls att med de här funderingarna smutskasta någon enda, utan snarare göra ett försök att resonera om vad det är som sker när vi väljer organisationsform på gott och ont.





Vad borde alliansen ha lärt sig av Equmeniakyrkan?

I dagarna är det kickoffer och konvent som signalerar till oss svenskar att tiden för ett förstående val närmar sig. Vi behöver besluta oss, och på podiet står olika konstellationer av politiker och säger: ”välj oss!”
Alliansens fyra ledare; Göran, Fredrik, Jan och Annie försöker att käckt berätta om sin härliga gemenskap; fika på Fredriks rum, i hans slitna soffa och med godisskålen på bordet för Annie och Janne att slåss om. Få av oss känner att vi köper bilden av mysgänget.

Equmeniakyrkans arbetskonferens

Nu har Equmeniakyrkan genomfört sin första riktiga vardagskonferens med beslut, val och gudstjänster och omdömet kanske kan vara lite gäsp, och lite trist och lite vanligt. Men det är ju precis så det måste bli. När Equmeniakyrkan började sin resa - eller fortsatte en som påbörjades 1905 - stod tre samfund långt från varandra. Man tyckte olika, var olika stora, hade skild teologi på flera punkter och hängde ihop med olika kompisar internationellt. Ett nästan oräkneligt antal försök hade gjorts under årens lopp att få ihop det. Minns själv när Gösta Nicklasson, missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet 1969 mötte oss blivande pastorer på Teologiska Seminariet och förklarade ungefär: ”Nu har vi kommit så nära ett samgående så ni kommer förmodligen inte att hinna bli ordinerade Missionsförbunds-pastorer!” Det skulle gå nära 40 år innan hans vision blev verklighet. Baptister, metodister och missionare väntade, ibland med förväntan och ibland med skräckblandad oro, att någon skulle hitta nyckeln, för man insåg att det behövdes något nytt. Och så skedde det!
Samfundsledarna for på trivselresa till Pisa, deras svar på Alliansens Högfors. Och de återvände uppenbart taggade. Nu handlade det om att de gillade varandra; Karin Wiborn berättade gripen om hur det kändes att dagligen be för sina samfundsledar-kompisar och veta att de bad för henne. Det var nu inte heller fråga om att gå samman. Målet var att bygga något helt nytt. Känns det igen?

Alliansens mål; en samverkan där alla skulle få ta del, oavsett storlek, alla skulle vinna på att jobba tillsammans och inte splittras. Nu var det gemenskap och omsorg om varandra som gällde sen man tumlat runt i Mauds badtunna.

Ur samfundsledarnas initiativ föddes rader av förnyade initiativ. Det var rader av dokument, många årskonferens-beslut och samtal som skulle föra fram till målet. Många kände sig uppgivna vid olika lägen. En del klev av, andra på. Men Gemensam Framtid kom till, och Equmeniakyrkan, och nu är vi ett nytt trossamfund i Sverige. Vi har inte stannat förrän vi var där.

Självklart kan mycket sägas om det som återstår att göras, och siffrorna om medlemsutveckling pekar fortfarande dystert åt fel håll. Men ändå finns det en energi och livskraft som ungdomsförbundet equmenia dragit igång och kyrkan följt efter i, som känns hoppfull. Man stannade inte halvvägs, framställde inte bara dokument om strategi och teologi. Equmeniakyrkan är en ny kyrka, där bildarsamfunden beslutade sig för att gå hela vägen i efterföljelse, där det inte var färdigt förrän man blivit ett och därmed upphört. Ja, samfunden finns faktiskt kvar av praktiska skäl, men det är inte precis i den riktningen hoppet riktas.

Det kanske är därför det känns lite trött och gäspigt att se Annie, Göran, Fredrik och Jan köra sina kompis-piruetter på scen, för alla vet vi ju; de tänker inte gå längre, de vill inte detsamma, de tänker inte bli ett. De funderar mer på vad man förlorar än vad man vinner på gemenskapen. Det känns, precis som det känns då Löwén står på samma sida som Miljöpartisterna och Vänsterpartiet, trött och energilöst trots peppande tillrop och långa applåder. Ingen är beredd att ge upp något för att vinna något större.
För att vinna något måste man vara beredd att offra sitt eget - det är en biblisk lärdom. Equmeniakyrkan visar vägen.

Återplantering - en presentation

ÅTERPLANTERING - att hjälpa en församling som befinner sig i riskzonen att göra en omstart som skall leda den till att bli en levande missionell församling.
Vi vill se församlingar som vill leva med Kristus och söka att sätta det i främsta rummet!
Klicka här för att se min presentation - pdf

Dopet i framtiden


Tidningen DAGEN har med största sannolikhet fått ta emot hundratals inlägg i den heta dopfråga som aktualiserades för en tid sedan. Det framkom att Filadelfia och Smyrna, de två största pingstförsamlingarna i landet, hade planer på att förändra sitt medlemsskap och ta emot barndöpta som medlemmar. När jag därför tog mig för att skriva om en aspekt av dopet som har med framtiden att göra insåg jag att det var ganska osannolikt att DAGEN skulle få plats att publicera mina funderingar. Därför tar jag tillfället i akt att lägga ut min text här på min hemsida, där publicering är något jag själv helt och fullt har ansvaret för.
Inläggen i dopfrågan i DAGEN saknar en viktig grupp som av förklarliga skäl inte kommer till tals;
de ännu inte döpta. Dop- och konfirmationssiffror visar att vi går mot en situation av allt större sekularisering. År 2002 döptes 70% av de nyfödda, 2012 51%. I familjer med medlemskap i Sv. Kyrkan döptes 72%. Barndop inom Sv. Kyrkan har fallit med c:a 20% på tio år. Konfirmationssiffrorna sjunker också, om inte lika brant, med 10% på tio år. Dopet är sedan 1990-talets mitt huvudvägen in till medlemsskap i Sv. Kyrkan. Frikyrkornas dopstatistik redovisas inte på ett jämförbart sätt, men är självfallet förhållandevis låga. Av de tonåringar som tillhör Sv. Kyrkan konfirmerades 40% förra året.
Det odöpta Sverige Sveriges sekularisering fortsätter och syns genom minskande deltagande i våra kyrkor, oavsett tradition och dopsätt. Inom en kort tid kommer majoriteten av dem som blir Jesus-troende i vårt land att inte vara döpta innan sin omvändelse. Vi går snabbt mot första-generations-dop i Sverige. Frågan om dopet måste då ställas på ett helt annat sätt än tidigare. Dopet har mest varit en diskussionsfråga, en appendix, trots att Jesus och hans lärjungar konsekvent sammanknippade omvändelse med dop. Andra-generations-dopet är av flera skäl inte en fråga i Nya Testamentet.
Det är överraskande tyst från evangelisternas sida i dopdiskussionen. Alpha-kursens material, med grundläggande undervisning om den kristna tron för tusentals sekulariserade svenskar, berör inte dopet med särskilt många ord.
Dop i framtiden
Den baptistiska dopsynen leder till en människo- och församlingssyn som är djupt förståelig för vår samtid. I samtalen glöms denna viktiga aspekt på dopfrågan, fortfarande fastlåst i en passerad tid. Vi tycks främst engagerade i att skapa ordningar i våra församlingar mellan barn- och troendedöpta som vill bli medlemmar, båda en minskande minoritet i Sverige. Låt oss se det för vad det är och skynda vidare till de verkligt avgörande frågorna om hur evangeliet ska nå ut i vårt samhälle.
I en ”missionssituation” döper även barndopets företrädare dem som omvänt sig, knappast deras barn vid samma tillfälle. Katekumenatet inleds vid omvändelsen för att leda till dopet.
Lärjungaskap börjar med dop
Oavsett dopsätt betonar kyrkorna individens ansvar att själv besluta sig för att omfatta omvändelsen och sitt genomgångna dop som grund för erfarenheten av död och uppståndelse med Kristus. Det kristna lärjungaskapet börjar där. Ska kyrkan välja väg i pluralismens och individualismens Västeuropa kan man inte fortsätta att hävda barndopet som det enda accepterade, undantagslösa dopet för alla och därmed allt mer avlägsna oss från vår samtid. Vårt ansvar som kyrkor inför nästa generation är att lyfta fram det personliga valets betydelse för efterföljelsen. Då löser vi också feltänket att vi av icke-kristna förväntar oss en kristen livsstil. Den frustration som känns inom delar av Sv. Kyrkan, och som fått präster att avstå från att döpa, där förutsättningarna för fortsatt kristen fostran saknas, talar sitt tydliga språk. Bara den som medvetet väljer omvändelse, dop och Kristusefterföljelse får ordning på Jesu ord: ”döpande dem … lärande dem”. (Mt 28:18-20) Jag anser att vi har ett behov av att be de barndöpande samfunden att justera sin praxis i mötet med ett sekulärt samhälle och göra bibelns ordning begriplig så att den odöpta majoriteten kan vägledas in i lärjungaskap genom medvetet dop.