Det viktigaste mötet


Det viktigaste mötet för mänskligheten



Varför har evangeliska kristna, speciellt på den karismatiska sidan, så lite att säga om miljöhoten? De närmaste veckorna samlas tusentals människor i vårt sydliga grannland för att delta i det en del kallat "mänsklighetens viktigaste möte någonsin". Copenhagen 09 kan bli en milstolpe i kampen för miljöns överlevnad, den globala uppvärmningens vågbrytare och ytterst sett mänsklighetens fortsatta möjligheter att existera på det här klotet, det tredje från solen. Och visst finns det kristna röster i kampen för miljön. Sveriges Kristna Råd har hört av sig i en uppmaning till vår regering att ta mer kraftfulla initiativ. Påven har gjort uttalanden, och en rad kyrkoledare har hört av sig. Men ibland tycker jag det är förvånansvärt tyst bland kristna på den evangeliska sidan, eller har jag fel? Har kristna som vill ta sin tro på allvar, som tror på Bibelns samlade budskap och som förväntar sig Guds Andes verksamhet på en daglig, upplevelsebar nivå inget att säga om den katastrof som hotar att spola landmassor ut i havet, översvämma områden där jordens fattigaste redan kämpar för sina liv eller orsaka förödande torka i områden där barnen och kvinnorna står i första ledet att drabbas? Finns det orsaker till denna tystnad så kanske den ligger i teologin. När jag samtalade med en kristen ledare från en kyrka i det här ledet häromsistens fick jag, lite oväntat, som svar: "Det enda jag vet är att varje gång jag läser och hör om miljökatastroferna känner jag mig tacksam över att veta att Jesus snart kommer tillbaka!" Det kanske kan ses som en extrem ståndpunkt, eller finns det en undergångsteologi i vissa kretsar som liksom blir en bindel för ögonen på människor i de sammanhangen. Jag har mött unga kristna som sagt till mig att de känner det sorgligt att de, när deras kompisar ivrigt och engagerat diskuterar framtidsfrågorna och är beredda att gå till aktion, inte tycker de har något att säga som kristna. De har inte utrustats med argument för varför en kristen människa med evangelikal bakgrund kan vara djupt engagerad förmorgondagens viktigaste frågor. Jesus ska komma tillbaka, men var det så han menade med de orden om att lyfta sitt huvud och vänta på befrielsen? "Jorden och mänskligheten må gå under, bara jag och de mina klarar oss?" Finns det möjlen inte ett mer kreativt förhållningssätt? Här är några ganska självklara skäl till kristnas miljöengagemang:
1. Skapelsetro
"Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare". Den tron innebär en syn på den existerande skapelsen i dess ofattbara skönhet, vidd och kraft som djupt andlig. Varför är det främst vetenskapsmän med oklar eller ateistisk livsuppfattning som suckar av återhållen rörelse eller får tårar i ögonen när Hubbles-teleskopet avslöjar nya, okända världar eller när en blommas sköna kronblad avbildas? Miljökampen är djupt andlig för många som inte sitter i kyrkan en söndagsmorgon, men väl på en kobbe i skärgården med termosen och Helly Hansen-jackan och upplever soluppgångens andlösa - men inte andelösa - skönhet. Varför har vi så få skapelsemässor, gudstjänster vid solens uppgång, månvarvsandakter? Tror vi inte länge att Gud, oavsett tillvägagångssätt, är den som öppnade sin mun, sade och det "vart"?
2. Skapelseansvar
"Råd över..." var arbetsbeskrivningen den första människan fick när Gud placerade henne på jorden. En god förvaltare tar ett ansvar för helheten, ser till hur förvaltningen påverkar - och drabbar -dem som står under förvaltarskapets påverkan och ändrar sin strategi för att inte i onödan skapa lidande. Det förvaltarskap som mänskligheten under de senaste 150 åren visat upp, samtidigt som evangelikal kristendom svept fram över världen och har ofattbart snabb tillväxt inte minst i de underutvecklade länderna, har fört oss till en av de mest riskfyllda situationerna i mänsklighetens hitillsvarande historia. Har den väckelsekristendom som säger sig värna om den enskildes räddning gått så i armkrok med kommersialsimen och kortsiktiga materiella vinstintressen att den inget har att säga om ansvaret för att jordens många arter, av vilka människan är en, ska få en chans att leva och överleva?
3. Dessa mina minsta
Uttrycket kommer från Jesu tal i Matt 25 där det sägs att mänkligheten ska ställas till doms inför Människosonen med utgångspunkt från "vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta". Här räknar Jesus upp ett antal kriterier: sjuk, i fängelse, naken, hungrig, och hävdar att de som likgiltigt ignorerat dessa, har struntat i Herren själv. Bilderna från de av torka och svält drabbade områdena i världen når oss i vardagsrummens julvärme och ljus, medan vi ivrigt sliter upp papperet från ännu en onödig julklapp. Vi zappar över till en mer underhållande kanal, det känns ju så jobbigt att bli påmind, för man kan ju ändå inget göra? Är det inte underligt, att kristna i de rörelser som mest ivrigt hävdar trons mirakulösa kraft till förvandling på det personliga planet nästan helt saknar tro för att människorna skulle kunna förändra den värld vi gemensamt lever i. Utanför varuhusen kokar Frälsningsarméns grytor för Sveriges hemlösa och resurslösa, men var kokar grytorna för miljöflyktingarna, de minsta barnen som drabbas ofattbart hårt av vattenbrist, torka och svält i miljöförstöringens spår? Vilka second hand-butiker i kyrkornas regi blir först med en skarp miljöprofil där vårt överflöd och vår överkonsumtion blir utmanat med utgångspunkt från omsorgen om dem som drabbas av dem.
4. Jesu återkomst - ett hopp
Hoppet är människans största kraftkälla och tillgång. Profetians hoppfullhet får inte gå under i en överbetoning på katastrof- och undergångsteorierna. Det är möjligen Hollywood som kan få syssla med katastroffilmer och undergångsscenarier. Om världen går under är det inte Guds plan, men vårt misslyckande med att ta till oss profetians innebörd. Att lyckas, tillsammans med Gud, att vända en olyckans och katastrofens utveckling, måste vara den största segern. Därför skulle vi kristna behöva samals de här veckorna i bön för våra världsledare, samlade i Köpenhamn för att besluta om våra barns och barnbarns överlevnadsmöjligheter på den här planeten. Vad behöver vi be om?
a) Att inte fruktan för framtiden får förlama oss som mänsklighet
b) Att inte girighet och materialism får förblinda oss så att vi inte inser allvaret i vår situation
c) Att solidaritet och kärlek till de svagaste, de mest drabbade får leda oss till osjälvisk offervilja
d) Att inte de stora statsmakternas relativt små konflikter får förlama oss i sökandet efter en hållbar lösning

|

Jesus skilde kyrkan från staten

Jesus skilde kyrkan från staten

Det samhälle i vilket Jesus växte upp och var verksam fram till sin död c:a år 30 flätade samman personlig tro, officiell religion och politisk makt till ett statskyrkligt system. Jag använder här “kyrka” på ett medvetet sätt, men menar då naturligtvis officiell religionsutövning i tempel och synagoga och den koppling detta hade till den officiella statsapparaten. Det fanns så vitt vi vet inget samhälle vid den här tiden som kopplade loss tron från det offentliga samhällslivet. Kopplingen mellan religion och samhällets funktion sågs som en självklarhet. Ingen samhällsledare kunde ta risken av att låta religionen leva ett fritt liv. Tanken att den enskilde skulle kunna välja trostillhörighet utifrån personlig övertygelse, inklusive friheten att välja att inte tillhöra någon religiös grupp alls var en samhällsvision som ingen hade vågat sig på. Den skulle ju innebära en statsmakt som var livsåskådningsmässigt neutral, som saknade sanktionsmöjligheter mot dem som hade en annan världsbild och som saknade möjlighet att i guds namn samla folket runt fanan och nationen för att strida mot en gemensam fiende. En sådan risk vågade inget samhälle ta.
Men även religionen skulle ju förlora sin kontroll över människor, ekonomin och samhället genom att acceptera en sekulariserad stat. Det ömsesidiga beroendeförhållandet hade framstått som självklart i de samhällsbyggen som ägt rum under tidens gång. Israel skulle utgöra Guds unika, annorlunda rike.

I de historiska böckerna i Gamla Testamentet framträder möjligheten till en bild av en helt annorlunda relation mellan Gud, människa och samhälle. Här beskrivs en Gudstro som i första hand är en trons personliga relation till Gud baserad på kärlek och överlåtelse. Människan kallas att ha en Gudsrelation, inte som en utifrån påtvingad lagreligion utan som ett kärleksfullt vänskapsförhållande hon själv väljer att säga ja till. Det samhälle som formades av dem som kommit genom öknen och in i landet var inte byggt på tanken av en tvingade religion, men på personlig efterföljelse och lydnad i kärlek till den himmelske Fadern.

Det skulle inte dröja många generationer innan den radikala synen på ett fritt samhälle skulle gå under. När religionen förstatligades blev det ett uttryck för att israeliterna ville bli som alla andra folk. Att dra ut i strid med en bredaxlad kung i första ledet kändes mer betryggande än att efterfölja den gamle profeten. Kungen skulle ta över från hjärtats man Samuel och en ordning inrättas som byggde på statsmakten skulle ta, och ta, och ta... Detta alternativ var dock mer intressant för det folket som förlorat hjärtats relation och man bad om att få en religion som var kopplad till statsmakten och dess främste representant kungen. Med öppna ögon gick man in detta och Saul blev den förste i en lång, oändligt lång, rad av kungar av vilka några få var gudsmän, men de flesta var despoter som använde sig av religionen som maktfaktor. Vid Jesu födelse var den ordningen så väletablerad att ingen ifrågasatte den. Inte före Jesus. Om regenten hette Herodes, Pontius Pilatus eller Ceasar var mindre viktigt. Deras övertygelse var att stat och religion var så sammanväxta med varandra att det varken var möjligt eller önskvärt att skilja dem åt.

Med Jesus föds den revolutionära tanken om en sekulär stat, om ett samhälle byggt på den enskildes tro och gudsrelation. Han såg för sin inre syn en nation där tron inte delades av alla men där vem som helst som önskade skulle få en levande gudsrelation genom personlig förvandling och pånyttfödelse. Rakt igenom samhället, hemmen, arbetsplatserna och den sociala gemenskapen skulle sekulariseringen löpa. De som inte hade tro skulle vara med om att “solen gick upp över onda och goda” eller att “det regnar över rättfärdiga och orättfärdiga”. Genom hemmen löpte spänningen som en stubintråd. Far och son, mor och dotter, sonhustru och svärföräldrar; alla var påverkade av sekulariseringen. Svärdet skulle löpa genom dessa nära mänskliga relationer och skapa spänningar. För Jesus var detta en självklar konsekvens av att tron inte handlade om ett försanthållande eller ett åtlydande av lagen men om en vald hjärterelation med Gud. Detta kunde ingen ärva eller ta till sig som ett socialt arv.
Jesus introducerade sekularismen som en total nyhet i sin tid. Hans radikala samhällsvision hotade samhället. Den skulle bli relativt kortlivad. Hans liv var hotat eftersom stat och “kyrka” var i behov av varandras stöd. Påskveckan som slutar med hans avrättning utanför Jerusalem visar hur de två makterna samverkar för att döda honom, Hans efterföljare bar med sig visionen och förkunnade ett glädjebud att varje människa kunde få leva i en fri gudsrelation. Första generationen av omvända förstod det som om att man lät döpa sig på grund av personlig tro och omvändelse och formade en gemenskap av Gudsrikets annorlunda gemenskap. Men snart började en socialiseringsprocess, där tron går i arv. Av utvecklingen blir det en nödvändighet. Med Konstantinianismen och Augustinus introduceras en Gammaltestamentlig Gudsstat där barndopet som introduktion och lagiskheten som drivkraft föder fram en maktkyrka som går i ok med Statsmakten. Sekulariseringen under kristendomens första århundraden ersätts med kristenhetserans Statskyrkosystem. Tanken på religionsfrihet ut ur bilden för de närmaste 1600 åren.
Väst-Europas reformrörelse, med Martin Luther som mest välkända affischnamn, men egentligen inte dess innovativa skapare, ledde till att reformationens styvbarn anabaptisterna återuppväckte sekulariseringen. Man förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder och blev på så sätt förnyare av Jesu uppfattning att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.
Sitt ursprung fick anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och George Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich. Anabaptismen spred sig snart över stora delar av den europeiska kontinenten. Anabaptisterna ansåg att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både "revolutionärer" och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare; bl.a. blev Felix Mantz dränkt och Balthasar Hubmaier bränd på bål. Maktkyrkan visade sitt fulaste ansikte under den förföljelseperiod som uppstod under efterreformationen och exempelvis i Sverige levde till 1800-talets senare del, med tvångslagar, konventikelplakat, tvångsdop av baptisters barn mm. I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952.Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Genom en successiv juridisk process med dissenterlagar kom så småningom kristenhetseran till sin avslutning och sekulariseringen kom igång.
Som 16-åring satt jag Missionskyrkan i Forshaga vid en gudstjänst som annordnades i samband med en SMU-aktivitet i Värmlands distrikt. Vi hade besökt hem och delat ut trycksaker samt försökt att få samtala med människor om tron på Jesus. Något nedslagna över likgiltigheten och svårigheten att få respons återvände vi för att lyssna till pastor Ben Benson, då ungdomssekreterare i distriktet. Jag minns med skärpa denna predikan, trots att det nu gått mer än 45 år sedan jag hörde den. Inte för dess stilistiska finess eller retoriska kraft, men jag minns den på grund av att Ben Benson slog fast att sekulariseringen, som under det tidiga 60-talet bara var i sin tidigaste begynnelse, var det samhälle i vilket kristendom i Jesu tappning skulle ha bästa förutsättningar att återkomma. Min frikyrkliga uppväxtmiljö gjorde mig sekulariserad. Jag förstod det som att den tydliga skilsmässan inte bara var mellan kyrka och stat, men ändå ner på ett individuellt plan. Men anabaptismen hade ingen stark förankring inom Svenska Missionsförbundet. Det fanns visserligen influenser som innebar att många valde troendedop, vapenvägran och utträde ur Svenska Kyrkan. Det skulle ändå dröja till slutet av 1970-talet innan jag själv kom att intressera mig för anabaptistiska idéer. Pastor Ern Barxter, ledande i den karismatiska förnyelsen i USA, gav mig en bok i samband med att jag besökte hans hem:
Verduin´s “The reformers and their step children”. Den boken förde mig i kontakt med det radikala sekulariserade tänkandet hos de tidiga anabaptisterna. Den visade hur grundläggande skillnaden är mellan konstantinianism och jesuskristendom. Den ena kan inte existera tillsammans med den andra.
Skulle Jesus ha kunnat dömas till döden och avrättas i ett sekulariserat samhälle? Man kan tänka sig trakasserier och förföljelser, men en dödsdom för hädelse skulle inte kunna utdömas i ett sekulariserat samhälle.
|

Vertikalismens ledarskap

En artikel om förändringen i synen på andlig ledarskap under den efterkarismatiska perioden i svensk kristenhet

Den karismatiska förnyelsen i Sverige blev inte det kraftfulla genomslag som den fick i andra länder, främst de anglosaxiska länderna. Jag ska försöka skissera hur jag ser en utveckling av ledarsyn och strategier för nätverk i efterkarismatikens värld.

      Med ”vertikalisering” menar jag en stark betoning på ledaren, ofta en man men även i en hel del sekter profetissor eller kvinnor med särskilt stark ledargåva. Denna betoning handlar om synen på denne person som speciellt smord, och i en mer direkt kontakt med Gud än övriga i gruppen. Vägen till Gudskontakt går genom ledaren. Han är förmedlare och därmed Guds direkta språkrör in i gruppen. Att ifrågasätta ledaren är således att ifrågasätta Gud själv.
      Vi har sett en påtaglig glidning i de neopentecostala cirklarna över till denna ”gudafiering” av ledare. Ledarna kommer att utgöra en speciell kategori av särskilt utvalda personer och att stå dem nära, åtnjuta deras välsignelse – bekräftelse och välvälja är särskilt viktigt och ingår som ett centralt tema i undervisningen.
        Covering – beskyddet – är ett sådant undervisningstema. Att lyda är att befinna sig i detta välsignade beskydd under Guds ordningar. Olydnad, upproriskhet och ifrågasättande av den överordnade auktoriteten leder till en slags ”nakenhet”. Personen åtnjuter inte längre beskydd och är i stor fara att råka ut för attacker från ondskan som han inte kan stå emot. Att gå in under covering kan ske på ett mer eller mindre formaliserat sätt: brödsbrytelse, nedtecknande av överlåtelse, knäfall och handpåläggning är några exempel. Det finns en symbolisk aspekt och därmed en likhet med äktenskapsförbundets ingående. Den som gått in under ett andligt beskydd kan omvittna upplevelser av befrielse, känsla av trygghet och frimodighet som är viktiga för personen i fråga.
        Covering innebär också obrottslig lojalitet mot den man ställt sig under. Undervisningen kan just på det här området gå till enorma överbetoningar. Att ställa sig under någon innebär att avläsa den överordnades minsta önskningar och göra sitt yttersta för att förverkliga detta. I Knutby-dokumentären beskrivs det som att om du till exempel vet att din pastor önskar sin penna liggande på ett visst sätt på skrivbordet (!) är det dina uppgift som underställd att se till att den placeras så, utan att behöva bli tillsagd. Pastor John Bevere hävdar i sin bok om underordnande och lydnad att du inte ens bör ifrågasätta den överordnades begäran att du ska göra något även om det skulle vara omoraliskt eller olagligt. Det är inte din sak. Om den överordnade begär av dig sådana saker och du förblir underordnad, ”covered”, kommer Guds dom att drabba den överordnade, inte dig.
        Med hjälp av denna undervisning bibehålls gruppen i ett tillstånd av rädsla, lojalitet intill det yttersta, och här finns också förklaringen till utsuddandet av normala gränslinjer.
          Det finns i sektens värld ingen generös öppen väg ut. Det blir nästan alltid en fråga om att fly för sitt livs skull. Flykten ut ur gruppen kan komma vid olika tillfällen, men har nästan alltid föregåtts av en process där individen blivit så pressad att inga andra alternativ återstår än en panikartad flykt, där en surrealistisk känsla av att vara hotad till livet infinner sig.
          För att lämna och bli fri tvingas medlemmarna ofta till en flykt då allt får lämnas kvar; ägodelar, skulder, vänner, familjemedlemmar etc. Det finns rader av berättelser som skildrar hur man får söka att finna denna utväg och likheten mellan olika grupper och upplevelser är påfallande.

            Den sunda kristna gemenskapen växer fram som en radikal rörelse där de gamla maktstrukturerna har övergivits och en horisontell syn på ledarskap och människovärde vuxit fram. Detta gör att det finns något verkligt attraktivt i en sund, levande kyrka. Människor bemöts lika, oavsett klasstillhörighet, ras, kön eller socialgrupp. Därför är horisontalismen en humanism i bästa mening. Det blir fråga om en upprättelse av människans värde och plats i Kristus.
            Vertikalismen å andra sidan är en människoförgudning, med gnosticismen som utgångspunkt. Vertikalismens nyckeltankar handlar om ett över- och underordnande. Ju högre upp i en andlig hierarki människan befinner sig, desto mer gudskontakt har man och desto tydligare är det gudomliga tilltalet till ledaren. Andlig ”karriär” i Vertikalismens ledarstruktur handlar om att klättra med hjälp av den överordnades välvilja och bekräftelse.

            De här tolv punkterna, med i vissa fall en del underpunkter, är ett försök från min sida att börja bearbeta frågan om andligt ledarskap i den karismatiska rörelsens spår.
            |

            Konspirationsteorier och HBT

            Konspirationsteorier och HBT
            Lite av det akuta vågskvalpet runt kyrkomötets beslut om könsneutral vigsel har lagt sig och det kanske är dags att börja dra lite slutsatser och kika på det större och mer långsiktiga perspektivet i bakvattnet av detta, på många sätt olyckliga, beslut.
            Först en undran: har prästyrket i Svenska Kyrkan blivit lesbiska kvinnors yrkesval #1 på senare tid? Anledningen till min fråga är att det i media förekommit en rad positiva kommentarer om beslutet: "Det bästa som har hänt S.K. Historiskt! Ett beslut som visar att S.K. återigen är en föregångskyrka. Jag är så lycklig!" Vid ett överväldigande antal tillfällen, ja nästan 100%-igt, då man hör dessa kommentarer får man sedan veta om den intervjuade att: "N.N. är präst i Svenska Kyrkan, lesbisk och lever sedan några år tillbaka tillsammans med Y.Y. som är präst i en grannförsamling". Om det förhåller sig så som media ger intryck av kanske det inte är så obegripligt varför kyrkomötet så skyndsamt, så teologiskt och ekumeniskt obearbetat och mot nära hälften av sina biskopars uppfattning forcerade igenom beslutet. En stark och viktig grupp att vårda sig om i Kyrkan för att framstå som trovärdig i jämställdhetsdebatten. Ja, jag förstår att det har sitt speciella värde att just intervju lesbiska präster i den här frågan men att de verkar vara så många gör mig helt förvånad.
            En andra undran: Sen när i senmodernismens Sverige blev äktenskap något så hett eftertraktat som debatten tycks ge vid handen? Jo, jag vet att trenden under senare tid varit fler vigslar - men äktenskapet? Sen Eva Moberg, Alva Myrdahl, Gudrun Schyman m.fl. gått fram som ångvältar över äktenskapets plats i samhället finns ju inte mycket kvar att vurma för eller värna om, kan tyckas. Med införande av sambo-lagstiftningen och partnerskapslagen har äktenskapets exklusiva plats ruckats. Det är sant att heterosexuella fortfarande juridiskt tjänar på äktenskap, men det samma gäller för samkönade i registrerat partnerskap. Hur har HBT-rörelsen resonerat för att få sina medlemmar att succesivt bli äktenskapskramarna nummer 1 i Sverige? Vid varje reportage i TV om debatten har man visat upp samkönade brudpar i bröllopsutstyrsel och allt. Det skapar känslan av att det utanför kyrkportarna i landet trängs tusentals par som inget högre vill än att gå in i den samlevnadsform som annars beskrivs som kvinnofälla, våldsplatsen nummer ett i samhället. En del forskning har pekat på att samkönade par tycks dras till mera traditionella könsroller ju mer legaliserade deras samlevnadsform har blivit. En typisk mans- respektive kvinnoroll växer fram. Vem är intresserad av det bland de samkönade paren eller i HBT-rörelsen? Är det inte ett sätt att slå fast "könsroller" i en del av befolkningen som mest livfullt ifrågasatt dem?
            Det blir naturligtvis intressant att följa statistiken i ett land där mer än hälften av äktenskapen slutar i skilsmässa. Finns det ett uppdämt vigselbehov bland samkönade par så kommer vi väl att få se en vigselboom under de närmaste 6-9 månaderna, men sedan förmodar jag att vi kommer att ha en mycket marginell andel samkönade vigslar i Svenska Kyrkan. Ska vi gissa på något hundratal per år? Mycket väsen för lite ull, sa bonden som klippte grisen. Men de som hävdat att kyrkan inte borde böja sig har fått böja sig, och det kanske är skäl nog?
            Har HBT-rörelsen en samhällsvision som sträcker sig bortom vigselrätt för samkönade, frågar man sig då, med tanke på att detta inte kan vara deras stora vision. Att tvinga en fördomsfull kyrka på knä inför kraven om tolerans och likabehandling må vara väl så viktigt, men ändå får man intryck av detta ju inte kan vara det hela. Tidigare har det varit så att bläcket inte hunnit torka på avtalsdokumentet om lagändring och reform förrän man fört fram nästa krav, och efter en opinionsbildande storm fått igenom sin önskan. Vad kan vi vänta oss nu?
            Gentemot kyrkan är väl i stort sett slaget vunnet. Möjligen måste man tänka sig en attack på samvetsklausulen, så att kyrkan inte längre kan ha vädjningsplikt för dem som hävdar samvetsbetäkligheter inför att viga samkönade. Men det är väl den mindre frågan.
            Hur ser det samhälle ut som HBT-aktiva blickar fram emot? Frågan behöver ställas tycker jag, eftersom den känsla av osäkerhet om färdriktningen som idag råder på många håll oftast bara spelar extrema rörelser i händerna. En totalindividualisering som avskaffar all form av sexuell identitet kopplad till manligt eller kvinnligt kön? En livsstil där sexuella partnerbyten oavsett kön, swingers etc. blir gängse? Ska sexualiteten göra halt för ålders- eller artgränser? Vilka svaga grupper kan man anse behöver lagligt skyddas i den utveckling som visioneras fram av Bard, Rosenberg och andra? En sak tror jag mig kunna förutspå som en nästa stora anstormning: legalisering av månggifte, införande av en polygamisk äktenskapslagstiftning. Polygami som livvstil och samlevnadsform kan försvaras utifrån såväl sexuell identitet som kulturell tolerans. Den kan även anses ha vissa kulturella rötter, med hänvisning till en "storfamiljs"-idé från tidigare generationer. Om flera jämställda individer önskar leva samman i äktenskapsliknande form måste det vara svårt för det värdeneutrala postmoderna samhället att argumentera emot. Visserligen är alla medvetna om att den som drabbas hårdast av månggiftet är de svagaste, d.v.s. kvinnorna och barnen, men detta kan förmodligen betraktas som övergående, och även vara ett argument för legalisering så att samhällets lagstiftning kan skydda de svagaste och mest maktlösa. De som kan förväntas att i media uttala sig för månggifte och att äktenskapslagstiftningen ska ändras i deras riktning kommer självfallet inte att vara muslimska män eller kvinnor i burka, men svenska framgångsrika Stureplans-kvinnor som symboliserar jämställdheten och friheten och talar sig varma för den polygama livsstilens fördelar.
            Man får dock se upp med motreaktionen. På 1700-talets långtgående frihetsideal följde 1800-talets konservativa reaktion. Redan nu tror jag det finns en sådan begynnande tveksamhet som kan komma att blossa upp betydligt kraftigare än väntat. Pendelrörelserna i historien kunde även ha gett Svenska Kyrkan anledning att försöka få tid på sig för rådrum. De övriga samfunden likaså, inte minst Baptistsamfundet vars stora Stockholms-flaggskeppskyrka Norrmalmskyrkan blev först till målsnöret för att godkänna samkönade viglsar. I tradition med hur Sverige såg ut före religionsfrihetens införande så sent som tidigt 1950-tal skulle det vara lätt att återaktualisera sekulariserad äktenskapsregistrering med åtföljande religiös rit för äktenskapets ingående inför Gud. Det skulle dessutom tydliggöra ett moraliskt ansvar som kyrkan avsäger sig och samhället påtar sig. Detta kunde vara av stort värde för samhälle och kyrka i framtiden. Det kan visa sig att framtida generationers bedömning av samhällsvisionen HBT-rörelsen arbetade utifrån blir ganska hård.
            |

            Ett löjets skimmer över församlingsmötet

            Hur Historisk gårdagens omröstning i Svenska Kyrkan om vigsel för samkönade par egentligen var kan man ju undra över. Det får väl "historien" utvisa. Dagarna innan lyckades ju baptisterna sno åt sig det historiska initiativet och bli först med att som församling godkänna vigselrätt för samkönade. I Norrmalmskyrkan, Stockholm, små-kuppade c:a 10% av församlingens 266 medlemmar igenom ett beslut i ett uselt besökt församlingsmöte - men vad är nytt med det? Hade det varit nytt plåttak på kyrkan eller om kyrkkaffet ska vara rättvisemärkt eller ej hade man kanske inte höjt på ögonbrynen. Men nu gällde det ett steg i en riktning som i stort sett hela världens alla baptistkyrkor betraktar på ett annat sätt. Församlingen är uppenbart delad i frågan. En motion från gamle missionsföreståndaren David Lagergren till mötet vädjade om att man skulle dröja med beslutet. Trots detta tog man beslutet bland ett 40-tal närvarande. En pastorsanställning brukar omgärdas av vissa stadgemässiga principer: antal deltagande, antal för-emot, för att säkerställa att föreningens demokratiska ansvar upprätthålls. Men inte i denna fråga, som enligt många måste anses vara av minst lika stor vikt som en pastors anställning.
            Baptismens traditionella syn på församlingsmötet är närmast sakramental. "Seek the mind of Christ". Övertygelsen om att Gud talar till sin församling genom det gemensamma lyssnande och talande som församlingsmötet innebär ledde de första baptisterna till radikala ställningstaganden och var en viktig orsak till den demokratiska föreningsmodellens framväxt där svenska frikyrkor gick i bräschen, även internationellt.
            Men vad är det att förvånas över egentligen? De gamla s.k. frikyrkornas problem med medlemsbegreppet, engagemangssläppet i många församlingar, en minoritet som bär beslut och verksamhet i kyrkorna medan majoriteten visar sig allt mer sällan och gör allt mindre i verksamheten - där har du en vardagsverklighet som de flesta kyrkor i Sverige brottas med. Inte för att jag besökt Norrmalmskyrkan, men min gissning är väl att gudstjänstlivet reflekterar församlingsmötet, och vise versa. Om deltagande och ansvar för gemensamma beslut skulle vara ett medlemskapskriterium, då krymper rörelsen hastigt. Om Baptistsamfundet har 17000 medlemmar i sina församlingar och c:a 30 % regelbundet delar och 10% kommer på församlingsmötet och beslutar, och om detta är mönstret i de flesta frikyrkorna då kan du alltså börja ana hur marginaliseringen har påverkat kyrkor med föreningsmodell. 100,000 pingsvänner blir 10,000, missionskyrkan blir 7,000 som tar ansvar etc. Ja, ja, jag vet att det är en grov förenkling, men jag måste ändå få säga att Norrmalmskyrkans handläggning drar något av ett löjets skimmer över församlingsmötet som modell.
            Det finns ett ansvar hos församlingsledningen att bibehålla våra gemensamma överläggningars trovärdighet. Respekten för processen i det beslutsfattande mötet är viktig. Här kunde vi som följde Kyrkomötets debatt oavsett uppfattning i frågan, förundras över den noggrannhet som omgärdade röstningsprocessen, propositionsordningen mm. Jämfört med det känns det lite avslaget att en baptistförsamling lyckades slå Svenska Kyrkan på upploppet under de förutsättningar som media rapporterat. Men även det som föregår beslutet; information, förkunnelse, samtal och styrelsens förberedelse för att kunna hjälpa församlingen till en bra debatt och ett upplyst beslut, samt det som följer efter är viktigt. Hade ex. 75% av medlemmarna i Norrmalmskyrkan varit närvarande och förslaget fått majoritet skulle frågan - och känslan - varit annorlunda. Information om beslutets konsekvenser, förkunnelse som underbygger beslutets bibliska validitet och inte minst mobbingsskydd för dem som företräder minoritetens uppfattning måste vila som ett tungt ansvar på församlingsledningen.
            Som jag tidigare skrivit är det för mig helt klart att det mångkulturella, sekulariserade samhället förutsätter att kyrkans priviligierade ställning avskaffas. Politiseringen av Svenska Kyrkans process tyder på en oförmåga att fullt ut acceptera att vara kyrka på samma villkor som andra kyrkor i Sverige idag. Här har Svenska Kyrkan en lång resa kvar, trots frikopplingen för 10 år sen, det är uppenbart, men även de gamla frikyrkorna måste nog fundera över sin relation till statsmakten. En självklar konsekvens av den nya äktenskapslagstiftningen är att lämna tillbaka vigselrätten och återgå till det läge som rådde före religionsfrihetens införande i mitten av 1900-talet. Registrera äktenskapet hos samhällsmyndigheten, och låt den trosgemenskap du tillhör svara för det andliga innehållet. Kyrkan förfogar inte över välsignelsen. Välsignelse är inte ett kapital, som vi kan dela ut, eller tvingas ge. Den som söker sig till den kristna gemenskapen för att få Guds Välsignelse över sitt liv och sina relationer ska kunna möta en gemenskap som solidariskt och kärleksfullt deltar i förbönen. Men inte som konsekvens av en politisk process i Sveriges Riksdag utan som en troshandling. För den som inte kan se samkönad samlevnad som ett äktenskap blir påtvingat deltagande i en välsignelsehandling ingen välsignelse alls.
            |