Ledarskap

Om facket och pastorerna

I artiklar i DAGEN diskuteras hett frågan om pastorer ska ansluta sig fackligt eller ej. Tommy Lilja är en av debattörerna, Krister Hultberg en annan. De ifrågasätter strävan från vissa i deras sammanhang som söker påverka pastorer att ansluta sig till SKTF Ekumeniska. Deras argument är att pastorsjobbet inte är ett vanligt jobb. Det kanske kan sägas, men det är ju inte lantbrukares eller barnmorskors, konsulters eller forskares heller. Man kan samtidigt säga, tycker jag att, jovisst är pastorsjobbet just ett jobb som i stort sett liknar många andras. Jag har ofta tyckt att jag i samtal med folk som jobbar inom olika former av idéburna organisationer känt igen mig. Problemen är inte så olika. Det är fråga om arbetstid, arbetsmiljö, löner, ledighet, semesterersättning och mycket annat som hör samman med jobbet som pastor. Det är frågan om att organisera, delegera, överleva, motivera. Det är lite kontraproduktivt att påstå att man är så väldigt annorlunda, bara för att man jobbar som pastor. Att tillskriva pastorsrollen bibliska kriterier, att hävda att detta är nytestamentliga uttryck för andligt ledarskap etc. tycker jag är att verkligen ta i. Vi är ganska många som anser att kyrkans ämbetsmän, biskopar, präster, pastorer, diakoner etc. knappast finns omnämnda i Bibeln, i vart fall inte i den form vi gett dem. Därför kan man hålla sig fri i samtalen, exempelvis i debatten om kvinnliga präster - för det finns vare sig manliga eller kvinnliga i nya testamentet. Man kan också betrakta den funktion som pastorer har som vd för företaget församlingen som en rent praktisk verksamhetslösning utan att behöva göra djupdykningar, hävda att "Väckelsen" ska komma om bara fler pastorer jobbar hårdare (T.Lilja) etc.
Inför argumenten för eller emot att organisera sig kan man väl tycka lite olika. Det finns absolut goda mot-argument, men det finns även många kollegor som faktiskt hade önskat att de haft en part som hjälpt dem i de svåra situationer som kan uppstå när det, trots allt slit, alla goda föresatser och alla styrelsemöten, visar sig att man inte kommer till rätta med frågorna. Om det ska vara en bra handledare, en fack-representant eller en biskop kan väl vara hugget som stucket, men stick inte huvudet i sanden och låtsas att det bara genom slit, andlighet och fromhet går att lösa allt. Det fungerar inte så, och verkligheten talar sitt tydliga språk. Jag har följt ganska många pastorsvänner som gett upp i fråga om sitt personliga val att vara pastorer, inte därför att de saknar tro eller hängivenhet, men därför att de mött snålhet, oginhet, orimliga krav och fördömmande attityder från den ledning och församling som varit deras arbetsgivare. Och församlingstukten i all ära, men nog är det svårt att som pastor förmana sin församlingsledning i de frågor där man själv är en part. Man behöver hjälp utifrån - så är det. Skuldbelägg inte de medarbetare som inte har hårda nypor och är oemottagliga för kritik, utan som blir ledsna och trötta av att ständigt utsättas för kritik. De behöver kanske ett fack som tillvaratar deras intressen. Om inte organisationsformen ska gå över mot att pastorn äger församlingsorganisationen och är mera av en egen företagare. Det är naturligtvis en tänkbar lösning, men även då en svår form eftersom även denna pastor behöver få hjälp.
|