Sekter

Offer för maktmissbruk träder fram

Dags för release av boken som du finner länken till nedan:

Margaretha Sturesson: Om det så skulle kosta mig livet



Margarethas berättelse är bara en i raden av många som dyker upp och som avslöjar slutna, sekteristiska miljöer med auktoritära ledare som med psykopatiska metoder förtrycker en hel grupp efterföljare. Jag tycker det är modigt av bokförlaget Libris att ge ut boken och hoppas den läses av många och får skaka om oss till att ställa de rätta frågorna i kyrkan. Här är några frågor som jag ställer mig:
Varför är det så tyst omkring sådana här tendenser i församlingar?
Tystnaden är säkert beroende av att vi är rädda för den öppna genomlysningen. Det finns också massor av fördomar om avhoppare, som spelar maktledarna i händerna. Lojalitet, tystnad, att hålla med ledaren anses i vissa sammanhang som verkligt kristna dygder, och möjliggör att det pågår saker bakom kulisserna allt för länge.
Gud får dålig press - kyrkan dålig reklam.
Borde vi inte vara tysta om sånt här? Det kan väl inte tjäna något bra syfte att det kommer ut en massa hemska berättelser om hur det kan se ut i kyrkan i värsta fall? Jag tror att det sättet att tänka skapar förutsättningarna för att mycket av detta kan fortsätta. Det tycks ju som om Gud inte är så bekymrad om vad media ska säga och folk tycka. Sanningen får komma fram i Bibeln, även om det inte passar in i den lyckade bilden. Vi borde också vara djärva och frimodiga. Det är inte mot sanningen som vi förmår något, utan för den.
Det här med media som något ont passar också in i bilden. Många uppfattar det som om det är omöjligt att samarbeta med media, journalister, tidningar etc. Motiven är alltid ondskefulla, enligt mångas sätt att se det.
Varför hamnar en del i sådana grupper, andra inte?
De som har deltagit i en sekt, varit både offer och förövare känner en påtaglig skam och skuld. Man känner också omgivningens stigmaitserande frågor: vad är det för fel på honom egentligen? Han verkar ju vara intelligent, klarsynt och analytisk. Hur kan han ha låtit sig utnyttjas på det sättet, och deltagit i missbruket av andra. Det leder till att många tiger i det fördolda och inte får den hjälp man faktiskt behöver.
Är det något i min personlighet som gör mig extra sårbar?
Det finns absolut anledning att fundera över den frågan. Människan är komplex och i sökandet efter bekräftelse, stöd och att höra till ett sammanhang man tror på kan man i vissa lägen överträda saker i ens inre som man egentligen vet borde vara en fast gränslinje. Samtidigt är det viktigt att inse att alla människor kan, om omständigheterna stämmer, råka ut för att bli offer för maktmänniskor. Men just den attityd man ibland möter av att "jag skulle aldrig tillåta att någon behandlade mig så" leder till ytterligare skam och därmed till tystnad.
Måste hon alltid prata om det där?
Det är sant att sektoffer tenderar att bli ensamma och isolerade. De har svårt att lita på människor, inte minst i en frikyrklig församlingsmiljö. De har dessutom ett starkt uppdämt behov av att prata. Deras skador är ofta likartade som de, som traumatiserats i krig, överfall eller stora olyckor, PTSD. Deras bearbetning hänger samman med möjligheten att få prata, om och om igen, om det som man varit med om. För omgivningen kan detta vara jobbigt. Det kan leda till att vänkretsen minskar.
På hemsidan har jag lagt in en del material för att stimulera till reflektion kring frågor om sekter och manipulativt ledarskap. Du kan gå till den här sidan.

|