En livsresa som tar tag

Margaretha Sturesson ser lite bräcklig ut där hon sitter uppflugen på en stol inför ett stort antal åhörare i Kärnpunkten, Helsingborg. Men när hon berättar sin historia framgår det att här finns livsvilja, kamplust och uthållighet som gör att livsresan tar en positiv vändning efter 1 1/2 år på psyket. I sin bok Om det så skulle kosta mig livet berättar hon ärligt och med ödmjuk inlevelse om sina många år i Kristet Center Syd och flykten därifrån. När Margarethas man till slut ställer henne inför ett val: "Jag eller KCS", börjar vägen till ett värdigt liv för henne, bort från demonutdrivningar, förnedring och skam. Hundratals hade redan tidigare beslutat sig för att lämna det andligt sjuka sammanhanget, men Margaretha och hennes familj dröjde sig kvar längre och drabbades därför hårt av konsekvenserna. På en hemsida berättar flera om sin väg till frihet. Det är en djup tystnad medan Margaretha talar och berättar om ett "parallellt universum", en värld som de flesta av de närvarande inte har haft någon beröring med.
Berättelsen väcker starka känslor. Det är djupt berörande att denna vanliga medmänniska, med ett vanligt jobb som socionom, med en vanlig familj och vanlig längtan efter ett meningsfullt sammanhang att få engagera sig i har befunnit sig på den yttersta udde där liv och död snuddar vid varandra. Det ger en tankeställare till den som tvärsäkert tror att det är bara andliga blådårar och mentalt undermåliga människor som hamnar i de slutna gruppernas våld. Jag har själv samlat en hel del material på den här hemsidan där jag försöker belysa detta.
En fråga som dröjer sig kvar och som Margaretha av hänsyn till andras integritet inte går särskilt djupt in på är förhållandet mellan "förövare" och "offer". Men jag tänker vidare. Det finns få som varit inne i sekter som inte bär med sig ett stigma av att vara både offer och förövare. Man har medverkat i gruppens mobbning av de svagare, velat bevisa att man håller på ledaren, visionen och bekännelsen genom att utsätta andra för samma behandling som man fått utstå. När man sedan lämnar gruppen brottas man med denna kluvna bild. Det kanske är begripligt i sekternas värld att ingen hör av sig från "församlingsledningen", ingen hälsade på Margaretha under hennes 18 månaders psyk-vistelse, trots att detta varit hennes andliga "hem" i 14 år.
Men hur gör man själv med dem som blivit utsatta genom mig? Säkert finns det de som minns med skam de många timmarnas befrielse från onda andar som begicks mot Margaretha och andra som utsetts av gruppen som hackkycklingar. Men vad ska de ta sig till? Var börjar man?
En visionär familj tar sina barn med sig till det bästa de kan tänka sig, en visionär församling som vill satsa på deras barn. Så går allt fel. Barnen som nu vuxit upp och byggt relationer till gruppen på egen hand, hamnar i ett slags kidnappningsläge. Till slut måste föräldrar välja. Att lämna barnen kvar, fly för sitt liv och hoppas på ett mirakel typ att församlingen rasar ihop, pastorn åker fast för ekonomiskt fiffel eller barnen blir så illa tilltygade att de också beslutar sig för att fly är de föga attraktiva alternativen. Hur förklarar man för sina barn vad det är som hänt? Hur hanterar man skuld och skam gentemot dem som står en närmast? En av artiklarna på den här hemsidan handlar om Ansvarstagande Förälder och har ett annorlunda, tänkvärt perspektiv.
|

After Christendom är mer relevant

Jag tycker Stefan Swärd i sin artikel om emerging church missar den bakgrund mot vilken de tankar föds som McLaren, Bell m.fl. gör sig till talesmän för. Den amerikanska kommersialiserade kyrkomodell som vi sett under 1900-talets sista årtionden har framkallat en tuff motreaktion mot ett ständigt fokus på kyrkans verksamhet som magneten som ska dra de som står utanför. I den av statskyrkomonopolet starkt präglade svenska kyrkomiljön är detta svårare att läsa in, i stället har sekulariseringen här skjutit rejäl fart och lett till kyrkofrämlingsskap som utmanar vår begreppsapparat och semantik.
Det som Stefan Swärd beskriver som väckelserörelse uppträder ju aldrig utan rötter i kulturen. Våra svenska rörelser som under 1800-talet etablerade flera frikyrkosamfund hade rötter i ett samhälle som dramatiskt förändrades av industrialism, demokratisering och urbanisering. Det är otänkbart att deras attack mot kyrkans dåvarande traditioner, och helt nya former för att vara kyrka, kan tänkas utan den bakgrunden. Kritiken i den tiden kanske lät ganska likartad: "Detta är inte klassisk väckelsekristendom". Det kan vara tänkbart att strävan efter att förstå postmodernismen och söka sig fram i dekonstruktion av den moderna begreppsapparaten är ett första steg i att skapa en förutsättning för att evangeliet på nytt ska låta relevant i vårt samhälle. Det låter väl lite för enkelt att tro att den kontextualisering som är nödvändig i vårt samhälle skulle komma genom att vi dammar av väckelserörelsernas språkbruk från tidigt 1900-tal?
En utgångspunkt som bl.a. Dr. Stuart Murray använder i sin "After-Christendom"-forskning och i sitt författarskap är egentligen mera relevant för vår svenska situation än "Emergent Church". De 1500 år av kristenhetsepok som format samhälle och kyrka i nordvästra Europa ställer oss inför helt andra utmaningar än nord-Amerikas korta historia med en marknadsanpassad kristen verksamhet. Vi vet inte om postmodernism existerar fullt ut, (kanske är det en senmodernism) och det saknar kanske betydelse. Men att vi lever "After Christendom" är ställt utom alla tvivel!
|

Bruden dragen i smutsen

I Filadelfia Knutby har man en speciell undervisning om Kristi Brud, en undervisning som man säger är ett experiment, ett försök att pröva om det finns andra sätt att se på den urkristna tanken om kyrkan som Bruden. Man säger sig bland annat ha prövat tanken om "bruden" kan vara en enskild individ, en jordisk kvinna som i det himmelska riket ska sammanvigas med Kristus som brudgum. Det finns flera indikationer som pekar på att det är denna slutsats man kommit fram till. Kim Winzent, en av församlingens pastorer, uttryckte i en intervju i Malous program "Efter tio" att han kunde känna en viss lättnad som man över den tanken. Däremot förnekar man ganska enhälligt att en annan av pastorerna, Åsa Walldau, skulle vara denna speciella kvinna som Kristus kommer för att ta till hustru.
Jag tycker det kan finnas anledning att göra några kommentarer till den här snedvridningen av läran:
1. Brudetanken löper som en röd tråd genom såväl Gamla som Nya Testamentet. Den huvudsakliga tanken är då att det utvalda folket, Israel, är sammanfogad med Gud i ett trohetsförhållande som ska vara för evigt - livslång trohet. Det är för övrigt inte sexualiteten eller fruktbarheten som är huvudtemat men renheten och troheten. Samma tanke förs sedan vidare i Nya Testamentet, där det nya gudsfolket, församlingen, får kallelsen att vara trolovad med Kristus. Det är alltså de två aspekterna Renhet och Trohet som ska beaktas. Renheten handlar i brudeliknelsen om den jungfruliga renheten, symboliserad av den vita dräkten. Det är oskulden, den som hållit sig ren, som betonas. Både i GT och NT ställs denna rena jungfru mot Skökan, som i otrohet löper iväg efter andra älskare. Det handlar då inte om den prostitution som vi förknippar med tvång, sexuellt utnyttjande och människohandel, men med kontrasten mellan den som håller fast i troheten = Bruden och den som skaffar sig andra partners. "Du ska inga andra gudar hava jämte mig", säger det första budet.
Otroheten handlar då om i grunden samma tanke. "Jag har det emot dig att du har övergivit din första kärlek" handlar inte om förälskelsens känslosvall som mattats av, men om att den som skulle vara först i brudens liv - Kristus - bytts ut mot en andra kärlek. Trohetsaspekten är därför avgörande i Brudetanken.
2. Genom den anspelning på sexualitet, fortplantning etc. som ligger i påpekandet att det kan vara "skönt för en man att slippa sig se som brud" ligger, som jag ser det, närmast en stötande profanering av Brudetanken. Genom århundraden har det varit en av mystikernas, de kristna förnyelserörelsernas och böneinitiativens käraste tankar att församlingen skulle hålla fast i trohet och renhet vid Kristus, inte se sig som ett sexobjekt i en himmelsk konsumtion. Det är närmast stötande att den tanken lyfts fram. Inte som om sexualiteten i sig skulle vara något som besudlar. Men när man i Filadelfia Knutby gör gällande att en jordisk kvinna ska gifta sig med en himmelsk brudgum får sexualiteten en helt annan roll, och kanske förklarar att man i församlingen kunnat se sexualakten som en andligt redskap mot demonerna. Så har både Helge Fossmo och Sara Svensson beskrivit det. Den av demoner hårt attackerade pastorn behövde stöd i den andliga kampen genom omfattande sex med ett flertal älskarinnor i gemenskapen.
Att ledarskapet i församlingen inte gjort en rejäl storstädning i deras sammanhang med sådana förvanskningar av den kristna läran säger en hel del om hur djupt och omfattande villfarelsen har gått.
|