Ett löjets skimmer över församlingsmötet

Hur Historisk gårdagens omröstning i Svenska Kyrkan om vigsel för samkönade par egentligen var kan man ju undra över. Det får väl "historien" utvisa. Dagarna innan lyckades ju baptisterna sno åt sig det historiska initiativet och bli först med att som församling godkänna vigselrätt för samkönade. I Norrmalmskyrkan, Stockholm, små-kuppade c:a 10% av församlingens 266 medlemmar igenom ett beslut i ett uselt besökt församlingsmöte - men vad är nytt med det? Hade det varit nytt plåttak på kyrkan eller om kyrkkaffet ska vara rättvisemärkt eller ej hade man kanske inte höjt på ögonbrynen. Men nu gällde det ett steg i en riktning som i stort sett hela världens alla baptistkyrkor betraktar på ett annat sätt. Församlingen är uppenbart delad i frågan. En motion från gamle missionsföreståndaren David Lagergren till mötet vädjade om att man skulle dröja med beslutet. Trots detta tog man beslutet bland ett 40-tal närvarande. En pastorsanställning brukar omgärdas av vissa stadgemässiga principer: antal deltagande, antal för-emot, för att säkerställa att föreningens demokratiska ansvar upprätthålls. Men inte i denna fråga, som enligt många måste anses vara av minst lika stor vikt som en pastors anställning.
Baptismens traditionella syn på församlingsmötet är närmast sakramental. "Seek the mind of Christ". Övertygelsen om att Gud talar till sin församling genom det gemensamma lyssnande och talande som församlingsmötet innebär ledde de första baptisterna till radikala ställningstaganden och var en viktig orsak till den demokratiska föreningsmodellens framväxt där svenska frikyrkor gick i bräschen, även internationellt.
Men vad är det att förvånas över egentligen? De gamla s.k. frikyrkornas problem med medlemsbegreppet, engagemangssläppet i många församlingar, en minoritet som bär beslut och verksamhet i kyrkorna medan majoriteten visar sig allt mer sällan och gör allt mindre i verksamheten - där har du en vardagsverklighet som de flesta kyrkor i Sverige brottas med. Inte för att jag besökt Norrmalmskyrkan, men min gissning är väl att gudstjänstlivet reflekterar församlingsmötet, och vise versa. Om deltagande och ansvar för gemensamma beslut skulle vara ett medlemskapskriterium, då krymper rörelsen hastigt. Om Baptistsamfundet har 17000 medlemmar i sina församlingar och c:a 30 % regelbundet delar och 10% kommer på församlingsmötet och beslutar, och om detta är mönstret i de flesta frikyrkorna då kan du alltså börja ana hur marginaliseringen har påverkat kyrkor med föreningsmodell. 100,000 pingsvänner blir 10,000, missionskyrkan blir 7,000 som tar ansvar etc. Ja, ja, jag vet att det är en grov förenkling, men jag måste ändå få säga att Norrmalmskyrkans handläggning drar något av ett löjets skimmer över församlingsmötet som modell.
Det finns ett ansvar hos församlingsledningen att bibehålla våra gemensamma överläggningars trovärdighet. Respekten för processen i det beslutsfattande mötet är viktig. Här kunde vi som följde Kyrkomötets debatt oavsett uppfattning i frågan, förundras över den noggrannhet som omgärdade röstningsprocessen, propositionsordningen mm. Jämfört med det känns det lite avslaget att en baptistförsamling lyckades slå Svenska Kyrkan på upploppet under de förutsättningar som media rapporterat. Men även det som föregår beslutet; information, förkunnelse, samtal och styrelsens förberedelse för att kunna hjälpa församlingen till en bra debatt och ett upplyst beslut, samt det som följer efter är viktigt. Hade ex. 75% av medlemmarna i Norrmalmskyrkan varit närvarande och förslaget fått majoritet skulle frågan - och känslan - varit annorlunda. Information om beslutets konsekvenser, förkunnelse som underbygger beslutets bibliska validitet och inte minst mobbingsskydd för dem som företräder minoritetens uppfattning måste vila som ett tungt ansvar på församlingsledningen.
Som jag tidigare skrivit är det för mig helt klart att det mångkulturella, sekulariserade samhället förutsätter att kyrkans priviligierade ställning avskaffas. Politiseringen av Svenska Kyrkans process tyder på en oförmåga att fullt ut acceptera att vara kyrka på samma villkor som andra kyrkor i Sverige idag. Här har Svenska Kyrkan en lång resa kvar, trots frikopplingen för 10 år sen, det är uppenbart, men även de gamla frikyrkorna måste nog fundera över sin relation till statsmakten. En självklar konsekvens av den nya äktenskapslagstiftningen är att lämna tillbaka vigselrätten och återgå till det läge som rådde före religionsfrihetens införande i mitten av 1900-talet. Registrera äktenskapet hos samhällsmyndigheten, och låt den trosgemenskap du tillhör svara för det andliga innehållet. Kyrkan förfogar inte över välsignelsen. Välsignelse är inte ett kapital, som vi kan dela ut, eller tvingas ge. Den som söker sig till den kristna gemenskapen för att få Guds Välsignelse över sitt liv och sina relationer ska kunna möta en gemenskap som solidariskt och kärleksfullt deltar i förbönen. Men inte som konsekvens av en politisk process i Sveriges Riksdag utan som en troshandling. För den som inte kan se samkönad samlevnad som ett äktenskap blir påtvingat deltagande i en välsignelsehandling ingen välsignelse alls.
|