Missionellt perspektiv på dopet

Missionellt perspektiv på dopet

När teologin flyttar sig
I mitt inlägg i Sändaren för en tid sedan ställde jag – retoriskt medges – frågan om det finns någon som håller fast vid den dopuppfattning som exempelvis låg till grund för ”krisdopet”, d.v.s. att det nyfödda barnet utan att kristnas genom dopet gick förlorat. Orsaken var att jag misstänkte det som flera inlägg också bekräftar. Ingen kristen ledare träder fram och hävdar denna syn om den odöptes förtappelse idag. Det kan möjligen finnas en slags ”folklig” förankring för synsättet. Det sker ju ständiga förskjutningar av ortodoxin, vilket påverkar vår förvaltning av de heliga handlingarna – ortopraxin. Detta gäller på så många områden. Varför ska det inte få gälla doppraxis? Om våra kyrkor/samfund i stor utsträckning har omdefinierat dopets grund, som jag förstår det, borde det då inte vara rimligt att också få diskutera dophandlingen som sådan?
Vid framtidsseminariet 18-19 jan 08 gjorde de tre samfunden/kyrkorna som samtalar om en gemensam framtid, helt klart att deras gemensamma strävan måste vara att det som föds ur samtalen ska vara ett uttryck för kyrkan i vår tid som relevant och meningsfull för vårt samhälle. Samtidigt tycks det vara så att i vissa frågor är svaret i förväg givet, exempelvis svaret på dopfrågan. Där kan tydligen inte positioner flyttas.
Man kunde här traverstera Jesusorden och fråga sig om människan är till för dopet, eller dopet för människan?

Det missionella dopet
Det påpekas ofta idag att Svenska Kyrkan är den som döper de flesta vuxna. Orsaken till detta är att efter-kristenhets-eran är här. Snabbare tillbakagång för samfunden och kyrkorna än vad som varit väntad bekräftas av den senaste Sverige-undersökningen som för en tid sedan presenterades av Församlingsgrundande Nätverket inför ett stort antal samfundsledare. De kyrkliga handlingarna blir alltmer främmande, och hotar att förändras till namngivningscermonier och presentmottagarhändelser. I det ljuset är det helt klart att det dop som klart sammankopplar det personliga beslutet och det därpå följande lärjungaskapet kommer att i praktiken bli det dominerande i Sverige under de närmaste hundra åren. När vår nation blir ett direkt missionsområde, där kyrkans uppgift blir att återvinna innehållet i det som under kristenhetsepoken hotat att ritualiseras, utan åtföljande förståelse för konsekvens, kommer barndopet med största sannolikhet att klinga av även i de kyrkor som vidhåller barndopets teologiska relevans.

I missionell kontext, som första-generationshandling, är troendedopet fullt ut accepterat av samtliga kyrkor. När byter vi perspektiv? Jo, när ecklesiologin tar över, och kyrkotillhörighetsfrågan kommer i förgrunden. Den frågan är ju synnerligen inaktuell i Sverige idag, och med tanke på omdefinitionen av medlemskap i riktning mot Belong-Believe-Behave kommer det under de närmaste generationerna mer och mer att handla om en icke-formell församlingstillhörighet byggd på frivillighet, personligt beslut och Kristus-efterföljelse. Kyrkan som statligt sponsrad makt har förlorat sin centrala position och förenings-församlingen går i riktning mot marginalisering. I deras spår tycks följa en kommunitetsbaserad koinonia med stark betoning på efterföljelse, om man ska se på internationell utveckling. Det är för en sådan tid det baptistiska dopet är specialdesignat och svarar väl mot den missionella kyrkans behov.

|

En dopsyn för framtiden

En dopsyn för framtiden

En dopsyn för framtiden. Så skulle man kanske kunna beskriva det baptistiska dopet.
Det bygger på en människo- och församlingssyn vars tid har kommit. I de ekumeniska
samtalen tycker jag man glömmer denna viktiga aspekt på dopfrågan, som fortfarande
ligger kvar i en nu ganska gammaldags dopdiskussion. Tendenser i ekumeniska
samtal att marginalisera baptismens dopsyn visar snarare på en viss fördomsfullhet
snarare än en genomtänkt dopsyn inför framtiden. Det var framsynt av den baptistiska
rörelsens tidiga företrädare att tidigt förstå att makt- och majoritetskyrkans inflytande
skulle upphöra vid mötet med ett nytt samhälle, en kultur som skulle bygga på frihets-
och valmöjligheter som var främmande för kyrkan på deras tid. Här sammankopplas
personligt ställningstagande för tron och ett personligt beslut ifråga om medlemskap i
den kristna kyrkan,

Det är därför jag undrar om inte dopet ”föses åt sidan” i de samtal som pågår om en
drömd framtida gemenskap mellan Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och
Svenska Baptistsamfundet. I skrivningar som kommit ut används vaga uttryck om ett
avståndstagande från omdop, och hänvisning till överenskommelser mellan Svenska
Kyrkan och Missionskyrkan / Metodistkyrkan om respekt för varandras traditioner
kan det ges intryck av att Svenska Baptistsamfundet skulle vara den enda part som
ihärdigt kämpar för att bibehålla en syn som de övriga inte skulle ha.

Förtappad utan dop
Jag undrar: Finns det faktiskt någon kristen ledare som idag, inom Svenska Kyrkan
eller de andra kyrkorna, håller fast vid den gamla förtappelselära som innebär att man
döper – inklusive nöddöper – för att rädda barn från att odöpta gå till evig skilsmässa
från Gud, d.v.s. att odöpt är förtappad? Om de finns som fortfarande hävdar den läran,
tycker jag att de står inför utmaningen att kliva fram och förklara sin uppfattning för
oss övriga, hellre än de baptistiska företrädarna som hävdar att dopet är en vuxen
människas beslut att visa att man tar Kristusefterföljelsen på allvar. Om det är så att
förtappelseläran inte längre omfattas av någon, kan vi då inte åtminstone erkänna att
förutsättningarna har ändrats så mycket att vi kan börja samtala om hur dop och
medlemskap hör samman i det postmoderna samhället, snarare än i den kyrka och det
gamla samhälle som inte längre existerar?

Omdop
Finns det någon bland samtalskyrkorna som hävdar ”omdop”? Så vitt jag förstår
lägger samtliga kyrkor, oavsett doppraktik, ansvaret hos individen att själv som vuxen
besluta sig för att söka omfatta sitt för många år sedan genomgångna barndop som
fullt ut ett kristet dop och leva i erfarenheten av död och uppståndelse med Kristus.
Om individen inte skulle kunna se detta som ett kristet dop, ofta av själavårdsmässiga
skäl, är det inte bara inom Baptistsamfundet som pastorer förbehåller sig rätten att
kunna erbjuda ett dop baserat på personens nu funna tro. Det innebär inte ett allmänt
underkännande av barndopet, men är ett uttryck för att individen behöver mötas med
själavårdande omsorg och kärleksfull generositet.
Ska vi nu välja väg för en ny kyrka, i ett pluralismens och individualismens
Västeuropa, som hävdar barndopet som det enda accepterade, undantagslöst
tvingande dopet för alla, och därmed ytterligare avlägsna oss från vår samtid som har
svårt nog att förstå sig på våra redan trånga regelverk?
En öppen kyrka
Är inte den människosyn som ligger bakom det baptistiska dopet och därmed ett
personligt valt medlemskap i församlingen djupt förenlig med den kultur som råder i
ett postmodernt samhälle? I intentionerna från den just hållna Framtids-tankesmedjan
konstaterades att en kyrka för framtiden ska vara öppen, lyssnande, ödmjuk,
mångfaldig etc. (Se tidigare reportage i Sändaren). Det är ju just detta som ligger i det
baptistiska dopets grundsyn. Människosynen ger uttryck för stor respekt för
individens val och beslut. Den uppfattning som kommer till uttryck i barndopet
uttrycker en betydligt mer ”imperialistisk kyrkosyn” (Stuart Murray: After
Christendom). Dess grundhållning byggde ursprungligen på ”kristnandet av en
nation”, och därmed ett tvingande kyrkomedlemskap, en syn som verkligen är på
utdöende i praktiken idag. Nära 60,000 svenskar per år lämnar Svenska Kyrkan som
ett uttryck för dagens uppfattning att medlemskap och personligt beslut hör samman.
Jag anser att en framtida gemenskap mellan de tre samfunden bör ge tydligt uttryck
för att vi vill ge människans beslut och handlande avgörande tyngd och inte smussla
undan det som ett problem.
Den baptistiska dopsynen är troligtvis framtidskyrkans rimligaste förhållningssätt.
|