KNUTBY aktuellt igen

KNUTBY aktuellt igen

Monday, February 16, 2009 at 9:23pm | Edit Note | Delete
Första avsnittet av Knutby - Vägen hem sändes i TV i torsdags. Fortsättning följer i en serie på totalt tre program. Kanske är en sågning av programmen därför lite tidig, och jag ska med intresse även se de följande. Första avsnittet var rörigt. Bakgrundsbeskrivning obefintlig, personbeskrivning ytterst ytlig och mest baserad på att du förväntades veta vilka personerna var och stod för utifrån det massiva mediepådrag som varit igång de senaste fem åren. Mest spännande tycker jag det var att lyssna på predikningar som återgavs, med mimande (duktiga) skådespelare. Jag har tidigare läst och hört utdrag ur predikningar av Helge, Åsa, Gembäck och en del andra, men nu lyssnade jag med ett visst nyväckt intresse och blev förundrad över hur klart man kan höra:
1. En ledarsyn som innebär underkastelse under ledare i en typisk auktoritetsordning, välkänd från trosrörelsen, vissa grenar inom den karismatiska rörelsen och slutna grupper i allmänhet. Tänkte ni på avsnittet där det handlade om hur man lägger en penna på bordet? Den ska läggas där så att ledaren (Helge) blir nöjd. Det sätt ledaren vill att pennan läggs är det enda rätta, och din uppgift som efterföljare är att lära dig tyda din ledares signaler så att du inte gör honom upprörd genom att lägga den på fel sätt. Ledaren skulle även kunna ändra sig, så att han önskade att du lade pennan på ett annat sätt idag än igår. Din uppgift är då att läsa av din ledares önskningar så att han inte irriteras. Detta sades klart ut i en återgiven predikan och är ett bra exempel på en "lydnadsfilosofi" som inte alls är okänd i kretsar som har anknytning till turbo-pingst.
2. En himmelslängtan som inte i och för sig känns helt främmande, men som kan leda till ett osunt tänkande om att hjälpa varandra till att "komma hem". Det kanske kan tyckas märkligt, men om man börjar studera sekter och slutna grupper är det inte ovanligt att det skapas en sådan distans till omgivningnen att den upplevs som så fientlig att den enda utvägen blir döden. David Koresh-gruppen i Waco, Texas eller Jim Jones i Guatemalas djungler kanske är verkligt extrema exempel men visar på ett tydligt sätt vilka krafter som kan komma i rörelse. I sina sista inspelade ord till sina efterföljare kan man hör Jim Jones vädja till mammorna som ska distribuera cyanid till sina späda barn att bevara värdigheten. Detta är viktigt för att inte ge deras motståndare glädjen av att se dem reagera med rädsla och sorg eftersom de ju faktiskt nu beslutat sig att gå till den himmel dit deras motståndare inte kommer att komma. Det finns inte mycket om himlen i predikningarna i Knutby som inte kunde sägas i vilken svensk frikyrka som helst. Problemet är att i Knutby sägs det i kontexten av en begynnande slutenhet.
3. Vi och dom - perspektivet, som är så dominerande i hela församlingsledningens tänkande. Det kan man höra i förkunnelsedelarna, och man förstår det efterhand i reaktionerna när mordet har skett. I inslagen i Debatt i torsdags fick man en tydlig uppvisning i detta. Vare sig media, andra kristna ledare, psykologer eller forskare har något att bidra med som enligt ledningen i Knutby kan vara dem till hjälp i bearbetningen av det de varit med om. Detta - det är viktigt att framhålla - är inte ett kristet förhållningssätt. Det är en slutenhet som har med sig stora risker. Det innebär att alla; poliser, vårdpersonal, forskare, journalister eller företrädare för kyrkan tillhör "dom". På "dom" kan klistras etiketter av olika slag. "Vi" är därför den enda trygga sfären. Att lämna "oss" blir då att gå till "dom". Det kan innebära stora risker för alla. Därute råder ondska och mörker. I Åsas förkunnelse innebar det att en "olydig" person drabbades av en olycka som ledde till förlamning. På direkt fråga framhöll hon att hon valt ett olämpligt sätt att tala om detta eftersom det fanns människor som inte kunde begripa det. D.v.s. ingen tvekan inför tankegången och tolkningen.
I Debatt samma kväll fick vi höra och se Åsa Walldau med frenesi hävda att den ende som är skyldig till några som helst felaktigheter är Helge Fossmo. Hennes attityd, utdrag ur hennes förkunnelse mm. skrämmer. Då en av dem som lämnat Knutby framträdde fanns inte tillstymmelse till självkritik men Åsa genomförde härskartekniken på känt manér genom att hänvisa till en slags tystnadsplikt som innebar att hon inte kunde säga sanningen om den personen för att inte såra. Det fanns annat bakom. Så utövar man den tekniken. Därigenom bibringas vi uppfattningen att Åsa är långt mer moraliskt högtstående än "avhopparen", samt att skälen till avhoppet inte har något att göra med församlingen utan allvarliga problem i den personens liv.
Jag ska med intresse kolla vidare och se vad som ytterligare vaskats fram av teamet bakom dramaokumentären.
|

Ett nej till påtvingad myndighetsutövning

På grund av mina djupt förankrade anabaptistiska rötter har jag alltid en djup misstänksamhet mot när stat och kyrka omhuldar varandra i någon form av samarbete som innebär myndighetsutövade, privilegier eller makt. Detta är grundfrågan i artikeln i Dagen om samvetsfrihet i kyrkan. Tony Campolos uttalande är levande och tydligt: "att mixa kyrka och stat är som att blanda glass och gödsel. Det påverkar inte gödslet särskilt mycket men har en stark påverkan på glassen!" Kyrkans utseende förvanskas dramatiskt i och med att kopplingen till statsmakten. Läs exempelvis det omfattade arbetet av J.A. Ekman: "Den Inre Missions Historia", som är en detaljrik kartläggning av den svenska maktkyrkans förtryck av kristna i Sverige under 1700- och 1800-talen. Det är hög tid i Sverige att vi på ömse håll klargör att ett skiljande mellan stat och kyrka har ägt rum. Detta har ännu inte gått upp för den stora majoriteten av Sveriges medborgare. Svenska Kyrkans aktiva är inte heller alls klara över detta över hela linjen. Och kanske mest allvarligt; den tidigare s.k. frikyrkligheten har ännu inte klart för sig i vilken stor omfattning statskyrkosystemet har påverkat även frikyrkans uppfattning om relationen tro-samhälle.
Tron lever fortfarande i frikyrkan att det är legitimt att den kristna tron priviligieras i samhället. Vårt arv borde få oss att inse att sekularisering är på Jesu agenda. I hans förkunnelse är det tydligt att han ser ett samhälle som är livsåskådningsmässigt kluvet och att hans efterföljare ska finna sig till rätta i motstånd, förföljelse och mångfald. Det innebär att den kristna kyrkan avsäger sig uppdrag som bibehåller en maktställning. Det är en viktig trovärdighetsfråga för Jesu efterföljare. Deras uppdrag är att vara frimodiga profetiska röster för rättfärdighet, sanning och medmänsklighet, en roll som lätt blir otydlig när kyrkan står i ett beroendeförhållande till staten. Det är inte märkligare än att Gotlands Kommun inte kan vara trovärdig som remissinstans för miljöprövning av Nord Streams gasledning, samtidigt som bolaget bygger om Slite hamn för mångmiljonbelopp för att "hjälpa samma kommun!
Lagstiftningen i det mångkulturella samhället skyddar allas rätt och lika värde, utbildningssystemet ger bred och ärlig kunskap om livsåskådning och tro, och dess konsekvenser. Naturvetenskap är inte fångad av någon "tro", utan redovisar öppet sanningen och lämnar den åt varje människas samvete att avgöra vad man tror, står för och bekämpar.
Detta är grunden för att jag anser det avgörande att svenska kyrkor lämnar ifrån sig allt myndighetsutövande och alla situationer som kan innebära ett tvångsläge från samhällets sida. En pastor i en fri baptistisk församling ska ha rätten och friheten att i Jesu namn välsigna det församlingen gemensamt beslutat att välsigna, inte därför att statsminister, regering eller riskdag befallt det. Om Svenska Kyrkan ska göra det eller inte är hennes interna fråga, men oviljan att göra det visar klart att den frigörelse som beslutats politiskt ännu har långt kvar innan den etablerad i kyrkans själ. Till dess fortsätter konvulsionerna.
|