Debatt som berör en .... illa

När TV1s Debatt slutade i går vände jag mig mot väggen för att försöka sova, men kunde inte. Den bitvis hätska debatten om Anders Eklund - 42-åringen - och hans grymma mord på Engla och Pernilla kunde inte lämna någon kännande människa oberörd.
Dödsstraff, för och emot. Människor med kloka, inkännande uttalanden blandade med den lättförståeliga vrede som vill se blod. Hämd, avsky och otrolig ilska, riktad ibland även mot den som för en enda sekund försöker plädera för humanitet, vård och empati med brottslingen. Till och med 42-åringens advokat är mordhotad, påstås det! Hur vettlösa kan vi bli i sådana situationer? Han gör ju ett jobb som vi faktiskt ska vara tacksamma och stolta över, en nödvändighet för rättssamhällets överlevnad. Lynchningar saknar försvarsadvokater!
Argumentet lyder som så ofta: "det är brottsoffren man ska känna empati för, inte brottslingen". Men vi människor är ju mer komplexa än så, och äger faktiskt förmåga att hysa flera känslor och tankar samtidigt utan att de för den skull tar ut varandra. Det går mycket väl att hysa den starkaste medkänsla med Englas familj, avsky och hat mot det våld som tog hennes liv, vrede mot brottslingen - och samtidigt känna vilken djup sorg och tragik det är runt den mans liv, som blir en utsläckare av andras liv i behov av att tillfredsställa drifter som likt våldsamma eruptioner av begär tar över all kontroll, all vett och sans.
När "han behöver vård"-argumentet framfördes i studion hördes en våg av vrede stiga och slå upp mot personen som försökte behålla flera perspektiv i fokus samtidigt. Och en slags primitiv vedergällning ligger blottad.
Ibland hör jag människor framföra kritik mot Bibeln som uttryck för vedergällningstanken, och att det skulle bevisa något viktigt om dess brist på trovärdighet. Men faktum är att det är en ganska realistisk skildring av hur vi människor har det: "Öga för öga, tand för tand". Ibland när jag sett amerikanska filmer som skiildrar dödsstraffsproblematiken, ex. "Dead Man Walking" har jag förundrats över att anhöriga till brottsoffren vill sitta med i rummet för att se förövaren dö, gärna med så mycket vånda som möjligt. Skänker vedergällningen någon slags lättnad? Är straffets verkställande en slags samhällelig terapi? När svenskan Annika sökt om rätt att få tillbringa sina sista år i svenskt fängelse för att komma närmare sin dödssjuka mamma som inte kunnat träffa dottern mer än några enstaka gånger under de 27 år hon suttit dömd för två mord hon inte begått har den mördade polismannens familj varit närvarande och fått yttra sig. Skildringen av deras hat och bitterhet ("varför ska hennes mamma få träffa henne - vi får aldrig mer se vår pappa") tyder på att de fortfarande efter 30 år drivs av djupt vedergällningsbehov mot den kvinna som visserligen var med, men inte utförde mordet.
I Debatt fanns två modiga killar från KRIS med. De kände säkert den motvilja som svallade, och när de försökte peka på att även om vi har ännu hårdare och längre straff så måste de här människorna komma ut i samhället igen, och hur är de då? Det enkla svaret som kom var: "Vadå komma ut igen. Lås in honom och kasta bort nyckeln!" Jag tyckte de var beundransvärda som vågade, jag hade inte gjort det.
Det är en slags inre tomhet som drabbat mig när jag tänker på den här situationen. Vi vill gärna tänka att det blivit så mycket värre i samhället. Vart tog det goda samhället vägen, tänker vi, med så förkortat perspektiv, och glömmer att Bibeln skildrar hur den förste Sonen på jorden - Kain - mördade sin bror - som ett resultat av att ondskan omhämmat steg in i vår värld - och att den siste Adam, Guds Son, lynchades fullständigt oskyldig för de anklagelser som riktades mot honom. Ondska, helvetet självt, lössläppt på jorden kan bara kontras med ett enda svar - Låt Gudsviljan ske på jorden som i himlen!
|

Slow Church

Ibland kan man behöva en rubrik som sammanfattar på ett enkelt sätt det man tänker och strävar efter. För några år sedan kom tanken att vi som försökte hitta en tillämpning av pilgrimstänkandet och letade efter modeller där församlingen kunde få lämna programkyrko-tiden bakom sig och bli en relationskyrka skulle använda begreppet SLOW för att sammanfatta tankarna.
Det måste erkännas att jag och andra har blivit något förvånade över att en del som har tagit del av de här tankarna har tagit begreppet så väldigt på allvar. Diskussioner förekommer för och emot, och en handlingsplan för Slow Church efterfrågas. Och jag måste tillstå att det känns lite överraskande. Tänkte försöka komma med lite balanserande tankar för att hjälpa den vidare som känner att man fastnat i en slags låsning kring "Slow"-begreppet.
1. Kan det inte få finnas plats för lite lekfullhet när vi använder begreppet "Slow Church"?
Reklam och marknadsföring bygger ju ofta på lite överdrifter, att man driver med företeelser i samhället och i enskildas liv. Karikatyren är ju inte osann, men den vore ju inte en karikatyr om den inte med glimten i ögat beskrev verkligheten något skruvad, "Slow Church"-tankens lekfullhet ligger i att begreppet "Slow", som blivit världsomfattande och uppfattas positivt aldrig har använts för att beskriva kyrkan tidigare. Är inte det lite kul?
2. Går det inte att hålla fast vid det som är positivt i ett begrepp när man flyttar in det på ett nytt område?
Jag tror att Slow-rörelsens fina bidrag till världen har att göra med att det kommit att uppfattas som en positiv motsats mot stress, jäkt, ohälsa, onyttig, kortsiktig, oestetisk och oetisk för att bara nämna några ord.
För den kulturellt medvetna är "Slow City" ett positivt begrepp som står som kontrast mot "millionprograms-förorter", parkeringshus och bilköer. Städernas skönhet, vackra byggnader, kulturliv, matglädje och gemenskap lyfts fram.
För den som är medveten om matens hälsomässiga betydelse är "Slow Food" på samma sätt positiv. Filmen "Supersize me!" väckte global uppmärksamhet genom att en vanlig man höll på att dö efter 4 veckors "fast food"-ande. Slow Food handlar om födoämnen som är nyttiga
|