Nästa vecka - ett nytt kristet landskap?

Nästa vecka - ett nytt kristet landskap?

Ja, det skulle kunna hända att svenskt andligt landskap blir drastiskt förändrat nästa vecka. Om baptister, missionare och metodister beslutar sig för att lägga sina respektive samfund i gravens vila och låta ett nytt kyrkosamfund uppstå, då går en plan i verkställighet som påstås ha rötter tillbaka till 1905. Och då kanske man kan säga att "bättre sent än aldrig". Det finns mycket som känns spännande inför en sådan utveckling, men det finns också ett antal frågetecken som hopar sig i min tanke och här är de listade helt utan någon rankning:

1. Jag tycker entusiasmen skulle ha varit större. Det har varit ett antal möten, tankesmedjor mm. men det känns lite som EU-valet över det hela. Oj då, är det redan dags? Ska du rösta? Nja, vad ska man då rösta på? Inte ens ungdomsorganisationen Equmenia som var först ut att förenas har verkat riktigt på bettet. Vilka är glada för det här? Låt dom kliva fram och inspirera alla andra!
2. Jag tycker debatten har varit alldeles för klen. Dopfrågan, Ämbetsfrågan, Kyrko- och församlingssyn, Internationella åtaganden, Utbildningsfrågor, Uppdraget för en ny Kyrka, det är bara några av alla de frågor som jag tycker skulle hetsigt ha drivits i media och på möten. Kanske det inte varit "locket på", men lite åt det hållet. När ex. jag själv tog i dopfrågan för ett år sedan i Sändaren möttes jag just av Anders Svenssons (MK) hand över det hela som lät ungefär: nu ska vi inte bråka, det löser sig säkert. På bloggen kopplad till Gemensam Framtid kan man visserligen följa en debatt, men börjar man kolla vilka som lagt in inlägg är de främst ett större antal metodister, en del missionare men knappt någon baptist, och av metodisterna svarar två-tre stycken för inlägg som faktiskt är ganska anti hela vägen. Så det förekommer väldigt lite av konstruktiv debatt i de verkliga sakfrågorna tycker jag.
3. Slutna rum, goa möten för invigda tror jag inte är bra, men har präglat utvecklingen av det här projektet alltför mycket enligt min syn. Jag anser mig inte ha varit oinitierad eller ointresserad, men det har varit få grupper som tuggar, idisslar och tuggar igen och kommer med textmassor som innehåller många ord men lite vision. Det verkar som om samfundsledarna gillar varann, presidierna gillar varann och styrelserna gillar varann. Och det är ju jättebra - men räcker det? Förankringen hos våra samfunds gräsrötter tror jag är ödesfrågan och där känns det oroande tunt. Sändarens undersökning pekar i riktning mot att det är tveksamhet i stora mått hos ordförandena runt om i landet även om rubriken frimodigt säger att det finns stöd - och det gör det. Men räcker det?
4. Jag tycker det är ett misstag att processen om ett nytt kyrkosamfund bara ska beröra riksplanet, medan distrikts- och lokalnivån förblir som den alltid varit. Först om en radikal utmaning kommit från ledningen typ: "VI vill att våra resp. lokalförsamlingar upprättar en motsvarande plan om samarbete för samgående inom 3 år" hade vi fått lov att verkligen ta oss en funderare. Nu blir det inte någon egentlig synlig förändring på lokal nivå. Missionskyrkan är det enda samfundet med en fungerande distriktsorganisation. Kommer vi att uppgå i den? Det skulle ha känts mera trovärdigt om processen drivits underifrån. Vad händer med dom som inte vill vara med om en rikssammanslagning, men förbli en baptistförsamling lokalt?
5. Jag saknar en konkret missionell utmaning i texerna som ligger till grund för beslut som ska fattas. Det sägs inte mycket om återevangeliseringen av Sverige, inte ett ord om församlingsplantering eller en ny förståelse av Missio Dei, Guds uppdrag till sin kyrka i alla tider. Borde inte det vara den starkaste drivkraften bakom ett nytt kyrkosamfunds tillkomst - för att möjliggöra för oss som kristna i Sverige att förverkliga vårt uppdrag? Nu är det främst det ekumeniska perspektivet - och det är bra, men kan diskuteras i dess utformning. Det kan däremot inte missionsuppdraget. Det är en befallning. Utan mission - ingen kyrka. Utan kyrka ingen mission.

Vilka frågor känns obesvarade för mitt anabaptistiskt inspirerade hjärta? Här är ett antal, men det finns fler.

1. Kommer dopfrågan att hamna i en kompromiss av missionskyrkotyp eller vågar vi oss på något radikalt kanske av typ tro/dop sammanfört i en efterkristen tid och bli norm, med barndop som undantag? I ett land där barndöpta snart är en drastiskt krympande minoritet kommer dopet i ett helt nytt läge. Vi måste bryta upp från folkkyrkans tolkningsföreträde och se missionsuppdraget som det verkligen ser ut efterkristet.
2. Kommer det avtal som finns mellan Svenska Kyrkan och Missionskyrkan/Metodistkyrkan om "nej till omdop" att rivas upp eller tas över av ett nytt samfund? Omdopsdebatten är nedvärderande för den som har en baptistisk övertygelse. Vi "döper inte om" - vi döper människor som inte kan omfatta sitt eventuella barndop som ett för dem gällande dop. Detta är en själavårdande utgångspunkt, och det finns även många pastorer inom Missionskyrkan som våndas över att detta avtal hindrar dem att komma människor till mötes som brottas med dopfrågan.
3. Om det blir en kyrka enligt ovan, kommer då en samvetsklausul enligt Missionskyrkans ordning att gälla, d.v.s. den som inte för trons och samvetets skull kan tänka sig utföra ett dop kommer att kunna tacka nej?
4. Kommer ett nytt samfund att ha en mer hierarisk syn på kyrkans uppbyggnad, ledarskapets struktur och beslutsfattandet? De samfund som baptister kommer att möta för att finna en gemensam framtid tillsammans med har en annan struktur och jag skulle gärna vilja veta om vi hamnar i en biskopsledd kyrka.
5. Kommer vi att bibehålla det lekmannaledda församlingsbyggandet, eller kommer en annan ämbetssyn att även påverka det lokala församlingstänket?

|