Kommentarer till dramadokumentären om Knutby


Första avsnittet av Knutby - Vägen hem sändes i SVT i torsdags. Fortsättning följer i en serie på totalt tre program. Kanske är en sågning av programmen därför lite tidig, och jag ska med intresse även se de följande. Första avsnittet var rörigt. Bakgrundsbeskrivning obefintlig, personbeskrivning ytterst ytlig och mest baserad på att du förväntades veta vilka personerna var och stod för utifrån det massiva mediepådrag som varit igång de senaste fem åren. Mest spännande tycker jag det var att lyssna på predikningar som återgavs, med mimande (duktiga) skådespelare. Jag har tidigare läst och hört utdrag ur predikningar av Helge, Åsa, Gembäck och en del andra, men nu lyssnade jag med ett visst nyväckt intresse och blev förundrad över hur klart man kan höra:
1. En ledarsyn som innebär underkastelse under ledare i en typisk auktoritetsordning, välkänd från trosrörelsen, vissa grenar inom den karismatiska rörelsen och slutna grupper i allmänhet. Tänkte ni på avsnittet där det handlade om hur man lägger en penna på bordet? Den ska läggas där så att ledaren (Helge) blir nöjd. Det sätt ledaren vill att pennan läggs är det enda rätta, och din uppgift som efterföljare är att lära dig tyda din ledares signaler så att du inte gör honom upprörd genom att lägga den på fel sätt. Ledaren skulle även kunna ändra sig, så att han önskade att du lade pennan på ett annat sätt idag än igår. Din uppgift är då att läsa av din ledares önskningar så att han inte irriteras. Detta sades klart ut i en återgiven predikan och är ett bra exempel på en "lydnadsfilosofi" som inte alls är okänd i kretsar som har anknytning till turbo-pingst.
2. En himmelslängtan som inte i och för sig känns helt främmande, men som kan leda till ett osunt tänkande om att hjälpa varandra till att "komma hem". Det kanske kan tyckas märkligt, men om man börjar studera sekter och slutna grupper är det inte ovanligt att det skapas en sådan distans till omgivningnen att den upplevs som så fientlig att den enda utvägen blir döden. David Koresh-gruppen i Waco, Texas eller Jim Jones i Guatemalas djungler kanske är verkligt extrema exempel men visar på ett tydligt sätt vilka krafter som kan komma i rörelse. I sina sista inspelade ord till sina efterföljare kan man hör Jim Jones vädja till mammorna som ska distribuera cyanid till sina späda barn att bevara värdigheten. Detta är viktigt för att inte ge deras motståndare glädjen av att se dem reagera med rädsla och sorg eftersom de ju faktiskt nu beslutat sig att gå till den himmel dit deras motståndare inte kommer att komma. Det finns inte mycket om himlen i predikningarna i Knutby som inte kunde sägas i vilken svensk frikyrka som helst. Problemet är att i Knutby sägs det i kontexten av en begynnande slutenhet.
3. Vi och dom - perspektivet, som är så dominerande i hela församlingsledningens tänkande. Det kan man höra i förkunnelsedelarna, och man förstår det efterhand i reaktionerna när mordet har skett. I inslagen i Debatt i torsdags fick man en tydlig uppvisning i detta. Vare sig media, andra kristna ledare, psykologer eller forskare har något att bidra med som enligt ledningen i Knutby kan vara dem till hjälp i bearbetningen av det de varit med om. Detta - det är viktigt att framhålla - är inte ett kristet förhållningssätt. Det är en slutenhet som har med sig stora risker. Det innebär att alla; poliser, vårdpersonal, forskare, journalister eller företrädare för kyrkan tillhör "dom". På "dom" kan klistras etiketter av olika slag. "Vi" är därför den enda trygga sfären. Att lämna "oss" blir då att gå till "dom". Det kan innebära stora risker för alla. Därute råder ondska och mörker. I Åsas förkunnelse innebar det att en "olydig" person drabbades av en olycka som ledde till förlamning. På direkt fråga framhöll hon att hon valt ett olämpligt sätt att tala om detta eftersom det fanns människor som inte kunde begripa det. D.v.s. ingen tvekan inför tankegången och tolkningen.
I Debatt samma kväll fick vi höra och se Åsa Walldau med frenesi hävda att den ende som är skyldig till några som helst felaktigheter är Helge Fossmo. Hennes attityd, utdrag ur hennes förkunnelse mm. skrämmer. Då en av dem som lämnat Knutby framträdde fanns inte tillstymmelse till självkritik men Åsa genomförde härskartekniken på känt manér genom att hänvisa till en slags tystnadsplikt som innebar att hon inte kunde säga sanningen om den personen för att inte såra. Det fanns annat bakom. Så utövar man den tekniken. Därigenom bibringas vi uppfattningen att Åsa är långt mer moraliskt högtstående än "avhopparen", samt att skälen till avhoppet inte har något att göra med församlingen utan allvarliga problem i den personens liv.
Jag ska med intresse kolla vidare och se vad som ytterligare vaskats fram av teamet bakom dramaokumentären.

|

Happy Martin Luther King Jr. Day


Happy Martin Luther King Jr. Day19 januari 2009



19 jan 2009 är det 80 år sedan en av 1900-talets hjältar, en ledare som med mod, kreativitet och passion ledde den amerikanska medborgarrättskampen under de turbulenta 50- och 60-talen, föddes i den djupa Södern. Från Rosa Parks vägran att lämna den plats hon satt sig på i bussen, avsedd för vita, gick en utvecklingslinje som ledde till den avgörande marschen för mänskliga rättigheter i Washington 1963, där Dr. King levererade ett av 1900-talets mest betydelsefulla tal: "I Have a Dream". Många känner till detta tal, mest på grund av denna viktiga fras, men har du läst talet i sin helhet? Här finns det skrivet, och här kan du höra och se hur pastorn och fredsaktivisten förkunnade ett budskap som förändrade en nations kulturella mönster.
En idé vars tid har kommit, klädd i ord av en kraftfull talare kan aldrig överskattas i fråga om förvandlande kraft. USAs nye president Barak Obama står i flera avseenden i samma tradition. Hans dröm-budskap om Förändring - Change ledde till att den vision Martin Luther King Jr gav uttryck för i sitt tal nu står inför att ta ett nytt steg: "I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."
Runt om i Sverige arrangeras under de närmaste dagarna olika föreläsningar, manifestationer och prisutdelningar. Bl.a. i Salemkyrkan, Stockholm kommer man den 19 att dela ut Martin Luther King-priset till den kvinnliga politikern Mariam Osman Sherifay, Sundbyberg, "för hennes mod och principfasthet i det antirasistiska arbetet i Sverige". Var med och fira på den ort där du bor och manifestera med det ditt engagemang för icke-våld

|

Offer för maktmissbruk träder fram

Dags för release av boken som du finner länken till nedan:

Margaretha Sturesson: Om det så skulle kosta mig livet



Margarethas berättelse är bara en i raden av många som dyker upp och som avslöjar slutna, sekteristiska miljöer med auktoritära ledare som med psykopatiska metoder förtrycker en hel grupp efterföljare. Jag tycker det är modigt av bokförlaget Libris att ge ut boken och hoppas den läses av många och får skaka om oss till att ställa de rätta frågorna i kyrkan. Här är några frågor som jag ställer mig:
Varför är det så tyst omkring sådana här tendenser i församlingar?
Tystnaden är säkert beroende av att vi är rädda för den öppna genomlysningen. Det finns också massor av fördomar om avhoppare, som spelar maktledarna i händerna. Lojalitet, tystnad, att hålla med ledaren anses i vissa sammanhang som verkligt kristna dygder, och möjliggör att det pågår saker bakom kulisserna allt för länge.
Gud får dålig press - kyrkan dålig reklam.
Borde vi inte vara tysta om sånt här? Det kan väl inte tjäna något bra syfte att det kommer ut en massa hemska berättelser om hur det kan se ut i kyrkan i värsta fall? Jag tror att det sättet att tänka skapar förutsättningarna för att mycket av detta kan fortsätta. Det tycks ju som om Gud inte är så bekymrad om vad media ska säga och folk tycka. Sanningen får komma fram i Bibeln, även om det inte passar in i den lyckade bilden. Vi borde också vara djärva och frimodiga. Det är inte mot sanningen som vi förmår något, utan för den.
Det här med media som något ont passar också in i bilden. Många uppfattar det som om det är omöjligt att samarbeta med media, journalister, tidningar etc. Motiven är alltid ondskefulla, enligt mångas sätt att se det.
Varför hamnar en del i sådana grupper, andra inte?
De som har deltagit i en sekt, varit både offer och förövare känner en påtaglig skam och skuld. Man känner också omgivningens stigmaitserande frågor: vad är det för fel på honom egentligen? Han verkar ju vara intelligent, klarsynt och analytisk. Hur kan han ha låtit sig utnyttjas på det sättet, och deltagit i missbruket av andra. Det leder till att många tiger i det fördolda och inte får den hjälp man faktiskt behöver.
Är det något i min personlighet som gör mig extra sårbar?
Det finns absolut anledning att fundera över den frågan. Människan är komplex och i sökandet efter bekräftelse, stöd och att höra till ett sammanhang man tror på kan man i vissa lägen överträda saker i ens inre som man egentligen vet borde vara en fast gränslinje. Samtidigt är det viktigt att inse att alla människor kan, om omständigheterna stämmer, råka ut för att bli offer för maktmänniskor. Men just den attityd man ibland möter av att "jag skulle aldrig tillåta att någon behandlade mig så" leder till ytterligare skam och därmed till tystnad.
Måste hon alltid prata om det där?
Det är sant att sektoffer tenderar att bli ensamma och isolerade. De har svårt att lita på människor, inte minst i en frikyrklig församlingsmiljö. De har dessutom ett starkt uppdämt behov av att prata. Deras skador är ofta likartade som de, som traumatiserats i krig, överfall eller stora olyckor, PTSD. Deras bearbetning hänger samman med möjligheten att få prata, om och om igen, om det som man varit med om. För omgivningen kan detta vara jobbigt. Det kan leda till att vänkretsen minskar.
På hemsidan har jag lagt in en del material för att stimulera till reflektion kring frågor om sekter och manipulativt ledarskap. Du kan gå till den här sidan.

|

Församlingsplantera mera

|