Aldrig får man va gla

En händelse som ser ut som en tanke. Jesusmanifestation i Stockholm och Alan Hirsch på Götabro. Plötsligt sätter någon namn på den inre oro som funnits omkring inslag i Jesusmanifestationen: inåtvändheten, marginaliseringsängslan hos kristna, behov av att profilera oss, upprördheten att inte synas. Och kanske, när Karlsten från Dagen säger att Ulf Ekman hälsades som rockstjärna och fick nästan lika lång applåd som Jesus - en bekräftelse på vad detta handlar om. En happening för kristna som har svårt att anpassa sig i Sverige efter Kristendom. EFK-Ung och Götabro tog emot Hirsch, det får väl erkännas, lite på samma sätt. Som en uppenbarelse, när han egentligen säger mycket som vi redan visste, men kanske glömt bort. Som en popstjärna? Men på den utmärkta Götabrobloggen kommenteras Jesusmanifestationen klokt.

Men nu till frågan som gnager under ytan. Är det helt enkelt så att Jesusmanifestationen är ännu ett utslag av stats- och maktkyrkosyndromet, som även vi med rötter i demokratiska folkrörelsebaserade frikyrkan har så oändligt svårt att skaka av oss? Det finns några tecken på det tycker jag:
- vi är lättprovocerade
Sturmark och en handfull marginalliserade sekularister som övervintrat från modernismens tidevarv behöver bara göra några utspel så behandlar vi dem som om de representerade en slags folkmajoritet, snarare än sina 3,000 medlemmar. Och så måste vi få "revansch".
- vi är dåliga på att vara opriviligierade
när inte tidningen skriver om oss tycker vi oss utsatta för förföljelse. Kom igen nu! Låt oss göra Jesu gärningar mitt ibland vårt samhälles marginalserade så kommer det att väcka den uppmärksamhet vi så ivrigt hoppas på.
- vi är "stardom"-fixerade
kristna kändisar, stora manifestationer, häftiga upplevelser, andliga kickar. Hur mycket av detta har över huvud taget med Jesus att göra? Största delen av de kyrkomodeller vi idag tar intryck av kommer från en vinkling där störst är bäst, marknadsfilosofin härskar oinskränkt och ledare på plattformen till förväxling liknar styrelsegubbarna på Investors aktiestämma.

Och nu till min avslutande fundering som kanske verkar stötande: varifrån kommer den här tanken att vi som kristna bär ett speciellt ansvar för den andliga situationen i staten Sverige? Kan det baseras på något klart Jesusord, eller någon apostolisk instruktion från Nya Testamentet? Jag tror inte det. I sin missionsbefallning pekar Jesus ut över världen (Matt 28:18-20) och befaller oss att gå. När vi går kommer vi att beröra olika "ethnoi" - folk - men det sker i "gåendet" och "görandet" - inte i "boendet". I övrigt hänvisas vi till de nära relationerna; familj, släkt, vänner, grannar, orten när det gäller vårt andliga ansvarstagande. I de rörelser jag sett som tagit på sig ett böneansvar etc. för en geografisk storhet som ett land etc. ligger ibland nationalstatstanken och maktkyrkan liksom på lur. Att be är väl helt ok, men när det dyker upp människor med en slags politisk agenda, en syn på de stora moralfrågorna som har klart statskyrklig inriktning måste en anabaptist som jag säga "nej, tack!".
|