Vineyard Post-Sundberg

Vineyard Post-Sundberg

I sommar rapporterade media om Vineyard-rörelsen att deras ledare och biskop i Norden, Hans Sundberg, lämnar sitt uppdrag på grund av skilda uppfattningar i fråga om ledarsyn. I flera sammanhang och på ett antal bloggar har det poängterats hur viktig Vineyards ankomst var i svensk kyrkogeografi. Intressant synpunkt med tanke på att samfunden eftersträvar samgående och de vinster som ekumeniken kan ge. Vineyards bidrag till kristenheten i helhet i Sverige kan säkert diskuteras. Jag själv och många kollegor upplevde Wimbers förkunnelse och tjänst som en enorm vitamininjektion i den då utdöende karismatiska rörelsen. Men jag har också förstått att de flesta upplevde det som en trött gäspning vid den Göteborgskonferens i senare delen av 80-talet då det stod klart att Vineyard hade för avsikt att gå den ganska traditionella vägen och bli ett frikyrkosamfund bland de övriga. Vi som inte hade för avsikt att gå med sa oss att "jasså, var det inte mer dom ville?". Jag instämmer i vad Jonas Melin skriver på Barnabasbloggen och ska inte här ta tid att ge dig en historielektion. I flera artiklar och även på Stefan Swärds bloggsida ser det nästan ut som om Vineyard har lagt ner, snarare än att Sundberg slutat. Det skulle ju kunna vara så att Hans Sundbergs avgång kan leda till en öppning för nya initiativ och andra personer som kan kliva fram. Framtiden kanske ser oviss ut men kan ändå vara ljus! På Hans´ axlar kom tidigt ett tungt ansvar att vila. Utpekad av Paul Cain, bekräftad av den inre Vineyard-kretsen, hur skulle det kunna bli annat än explosiv väckelse? När det inte skedde blev det ganska många besvikelser för många, kanske även för Hans själv?

Det finns några nyckelhändelser där Vineyard internationellt påverkat och påverkats, och där det finns ett intresse från min sida att göra några kommentarer:

Det var inte meningen att Vineyard Skandinavien skulle uppstå! Det framhölls starkt av John Wimber och hans närmaste under de år då Göteborgskonferenserna och kontakterna med den karismatiska förnyelsen inom Svenska Kyrkan och frikyrkorna var livliga. Detta var säkert ett strategiskt val sett utifrån möjligheten till största påverkan och kontakt med den förnyelselängtan som fortfarande levde starkt i svensk kristenhet. Livets Ords ankomst hade polariserat läget och många som såg LOs verksamhet med oro drogs till den mjuka, "lågkarismatiska" framtoningen i Vineyard.
När samfundsbildningen kom gick Vineyard snabbt från att vara en bredkyrklig förnyelserörelse till en samfundsbildning som inte lyckades bryta upp den blockbildning som svenska samfund varit fågna i och medverkande till att skapa. Lika friskt som Vineyard öppnat för ett nytt förhållningssätt till lovsång, förbön, helande och andliga gåvor, lika traditionell visade den sig nu vandra in bland samfunden i allmänhet. Den första vågen av församlingsbildningar gav skjuts åt utvecklingen, men snart avstannade den pionjära epoken.

Vineyards koppling till profetrörelsen blev en belastning. Det finns dramatiska berättelser om John Wimbers första möte med en av Kansas City-profeterna Paul Cain. Jordbävningar, starka förutsägelser, dramatisk upprättelse av Wimbers son, ja, det var en verklig ankomst av den smorde profeten i centrum av rörelsen. Caine´s Sverigebesök saknade inte heller dramatik. Hans Sundbergs utkorelse, Vineyardrörelsens etablering som källa till kopplingen med profetrörelsen och den samfundsbildning som blev konkretiseringen lade en kurs som sen kom att visa sig som ett villospår. Bickle, Jackson, Caine m.fl. kom att bli de namnkunniga profeterna i K.C. som efterhand utvecklade långtgående kontrollmekanismer och profetiska avarter och tvingade John Wimber till en distansmarkering. Men för Vineyard var en stor skada redan skedd.

Toronto-välsignelsen - hur välsignad var den?
Från sydafrikanske evangelisten Howard-Browne som i Lakeland Flordia blev upphovet till "skratt-väckelsen" I Karl Straders ärevördiga pingstkyrka går en förbindelselänk till John Arnott och Airport Vineyard i Toronto där den manifestationsinriktade förnyelsen fick världsrykte. Den svepte fram, inte bara bland vineyardare utan även pingstvänner, anglikaner, baptister mm. och Toronto blev en i raden av många "utskänkningsställen" som allt sedan the Great Awakeing varit något av ett kännemärke för amerikansk väckelsekristendom. Jonathan Edwards och Charles Finney var stora gestalter i detta skeende. Senare kom geografiska platser, och kyrkor att bli synonymt med skeendet och i senare tid har det handlat om Azusa Street, Topeka, Smthton, Kansas City, Brownsville, Orlando m.fl. Det är som ett mega-fenomen, en vallfartsort, där Gud genom utvalda tjänare uppenbarar sig på ett osedvanligt sätt.

John Wimber, på många sätt en förebild i ett "layed back"-förhållningssätt, med en prövande och jordnära attityd, brottades en längre tid med manifestationer i Toronto som att kackla som tuppar eller skälla som hundar. När han till sist tog avstånd ledde det till en identititetskris inom Vineyard-rörelsen där exempelvis den svenska, som hämtat mycket energi av "The Toronto Blessing", inte ville ta någon direkt ställning. Wimbers död lämnade Vineyard som ett skepp utan roder.

Frågor som står kvar:
Det finns många frågetecken idag på den karismatiska kristenhetens firmament. Där har man exempelvis en fortsatt inåtvändhet i rörelsen, en fokusering på egna andliga upplevelser och ett sökande av manifestationer. Här finns också en överbetoning på de personliga profetiska tilltalen, som tenderar att bli en form av andlig spådomskonst, snarare än det gudagivna tilltal som ska leda till förändringar i människors liv. En slags turbokarismatik försöker att genom manifestationer bland de redan omvända överskyla det faktum att den kristna rörelsen blir alltmer isolerad i västvärlden.

Ett av de kanske allra mest oroande tecken vi ser just nu tycker jag är de apostoliska nätverk som växer fram, inspirerade av en undervisning som funnits runt Peter Wagner - en tidig Wimber-lärjunge från Fuller Theological Seminary - där ex. pastor Arnott i Toronto ingår, och ett stort antal andra apostlar som utöver ett auktoritetsförhållande som oroar mycket. Det senaste övertrampet hänger samman med Todd Bentley´s Florida-väckelse, där superapostlarna ivrigt flockades för att få lägga händerna på och inordna den nya väckelsen i sin intressesfär. Redan då knakade Bentley´s äktenskap i fogarna och någon vecka senare sprack det hela. Nu, mindre än ett år senare och omgift med barnflickan, antyds om Todd´s återkomst genom intervention från ett annat supernamn på den andliga listan.
Egentligen finns det någon slags Wimbersk / vineyardsk påverkan med i de här sammanhangen. Försöket att vara ett ordnat samfund, parat med kopplingar till den spontana profet/karismatiska rörelsen kanske aldrig var möjlig från början, och vilka slutsatser skulle vi så fall kunna dra? Det vore intressant att få höra någon diskussion om det från dem som varit med.
|