Homosexullas rätt till medlemskap

Nu rasar diskussionen i media, på bloggsidor och insändarspalten i DAGEN. Det handlar om medlemsbegreppet i frikyrkan och det för många oroande att EFKs största församling, Saron i Göteborg, beslutat att öppna dörren lite på glänt för homosexuella som önskar bli medlemmar. Fast bara lite - ledare, detta fina, får man inte bli. Och nu går vågorna höga i spalterna. EFKs ordförande Stefan Swärd har ställt sig på barrikaderna. Hans blogg översvämmas också av mest instämmanden. Dagens DAGEN (!) har ett debattinlägg där ett tiotal ledande EFK plus Stefan Gustafsson SEA och Tuve Skåneberg, Clapham-insitutet, alla män och 50+, tar Saron-pastorn Hagerius i örat ordentligt. Det samlade intrycket av den senaste veckans aktivitet visar att de kristna har ett trauma runt församlingsmedlemskapet och homosex-frågan som nu även drabbar frikyrkomodellen.
Språkbruket i det som skrivs gör mig ledsen å deras vägnar (läs: pastor Hagerius, hans medarbetare och församlingsledning) som tar sig för att brottas med frågor som frikyrkan inte bara kan stoppa huvudet i busken och låtsas inte existerar. Det är verkligt trångt i svensk frikyrka. Åsiktskontrollanter är ute och slår fast vad som ska gälla. "Klassisk kristen tro" har blivit ett samlingsbegrepp, ett försök att tysta diskussioner som kan peka i en liberal riktning med bilden av att i början, under de första århundradena, var alla kristna överallt helt och hållet överens om allt man skulle säga om Jesus, tron och församlingen. Detta är naturligtvis rent nonsens. Den enklaste studien av urkristna texter visar att tolkningar och uppfattningar pekade i alla möjliga riktningar och många kristna ledare i den tiden skulle inte haft en chans att få medlemskap i dagens frikyrkor. Läs exempelvis Libris utgåva av Jonathan Hills "Den kristna kyrkans historia" från förra månaden och du förstår vad jag menar.
Sist jag kollade såg jag ingen kö av praktiserande, partnerskapslevande homosexuella stå utanför landets frikyrkoportar och klappa. Inte så många andra heller faktiskt. Så är det inte hos EFK och Pingst. Det är inte heller så i de hemskt liberala kyrkorna och samfunden som EFK-pastorerna i diskussionen pekar på som avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man inte håller gränslinjen tydlig. Är det en oro över den annalkande flodvågen av nya medlemmar som ligger bakom diskussionen? Frikyrkorna har ju förlorat när det gäller att hålla igen mot biobesökarna, vindrickarna, sex-före-äktenskapet-praktiserarna, skilda och omgifta, materialisterna och giribukarna men nu gäller det att dra en tydlig gränslinje och hålla stånd mot den annalkande faran, alla dessa praktiserande homosexuella som vill komma med.
I vissa artiklar hänvisas till den baptistiska och anabaptistiska traditionen som om den legitimerade den här diskussionen och gränsdragningen. Jag tror det är viktigt att sätta allt i sitt tidsmässiga och kulturella sammanhang. Under maktkyrkans förtryck mot dem som verkligen ville ta sin efterföljelse av Jesus på allvar skapades den frikyrkomodell som sedan kom att influera kristna i Sverige mycket under folkväckelsen på 1800-talet. Idéen var inte främst att skapa "den rena församlingen", men att bygga upp gemenskaper av sådana som ville vara Jesu lärjungar på allvar snarare än som statskyrkan tillät det att se ut, samt att stötta varandra mot det förtryck som staten och maktkyrkan i allians utövade mot kättare, vederdöpare, baptister, läsare eller vilka namn man nu ville sätta på dem. Om det skulle fungera måste de vara trygga i varandras hängivenhet till Jesus och beredskap att följa in i döden. Detta, snarare än om de brottades med synder i sina liv. Dessa var inte väletablerade, ekonomiskt och socialt gynnade, i samhället väl ansedda personer, etablerade pastorer i samfund och kyrkor, som kunde sätta upp gränser för vilka andra som fick vara med. Vi talar om förtryckta, förföljda, ifrågasatta, fängslade och torterade personer med livet som insats för att bygga en levande gemenskap runt Jesus. Min vän och pastor Lennarth Nilsson kan berätta om hur hans mormorssystrar kördes på fångkärra genom Smålands skogar för sin tro på rätten att tillhöra en döpande församlingsgemenskap. Det är inte längre bort i tiden. Att ta dessa lärjungars förhållningssätt till församlingsmedlemskap till intäkt på hur man ska förhålla sig idag i sexmoraliska frågor tycker jag känns magstarkt. En inspirationskälla; ja, till efterföljelse och helhjärtad satsning. Men det är ganska långt mellan en svensk frikyrkoförsamling och en anabaptistisk gemenskap på 1500-talet, det kan vi väl vara överens om.
Det är medlemsbegreppet som står i centrum. Det är därmed också organisationsformen och kyrkomodellen som måste diskuteras. Den form i vilken kyrka har gjutits in måste brytas upp och förändras i efterkristenhetens epok. Det enda jag kan kritisera Saronledningen för skulle väl i så fall vara att de inte gått långt nog - men vem är då utan synd? En bloggare säger kanske vad andra tänker: det är väckelsen som ska fixa det. Strutsmentaliteten, "det händer inte oss", hoppet om att det ska bli en väckelse som gör att vi inte behöver ta i de svåra frågorna, mirakulöst fylls våra kyrkor av väluppfostrade män och kvinnor, se där hur enkelt det kan lösa sig om vi bara håller fast...
För den som vill tänka i en något annan bana skulle jag rekommendera vännen Daniel Astgårds spännande artikel om homsexualitet och annan synd. Jag tar mig friheten att saxa ett avsnitt för att väcka din aptit: "Skall Guds dröm, att alla hans älskade barn skall komma hem, gå i uppfyllelse, så är det nödvändigt att människor får tag i Gud, får beröras av Hans kärlek, och den är OVILLKORLIG! Bara den kärleken kan ge kraft och motivation till förändring. Var kan människor uppleva den? I den kristna gemenskapen. Genom att vifta vår etik och moral i ansiktet på människor förvägrar vi dem det möte med Gud de har rätt till. Genom att kräva en rätt levnad som inrädesbiljett i gemenskapen förvägrar vi människor den enda kraft och motivation till förändring som skulle kunna åstadkomma den förvandling vi kräver. Detta gör oss värre än fariseer."
|