Den där väckelsen....

En pastorskollega berättade hur han satt vid dödsbädden hos en gammal man som länge varit medlem i församlingen. En trogen själ, bedjande och längtande. En av dem som hoppats att samhället runt om där församlingen fanns skulle vända sig till Gud - men tills ynes utan att detta hände. Under timmarna före hans uppbrott sades inte mycket, han var mest i dvala, men vid något tillfälle vaknade han till. Vid ett av dessa tillfällen grep han tag om pastorns hand och viskade intensivt: "Urban, hur blev det med den där väckelsen egentligen?"
Nu är det dags igen. Tidningen DAGEN m.fl. kristna media har rapporterat om väckelseutbrott i Florida, Jesusmanifestationsbesökare har talat om hur underbart, ja väckelseaktigt det varit att få vara med i Kungsan. Stanley Sjöberg tar tag i frågan och beskriver en väckelse med karismatisk teologi som bas, en uppfattning som ställer folk i alla andra traditioner än pingst, EFK, OAS och trosrörelse utanför.
Samtidigt finns en hel massa bloggare som försöker identifiera sig med en "post"-nånting för att förklara att det känns obekävmt att identifera sig med en kristendom som passerat "bäst-före"-datum, och samtidigt vilja bli ännu mer hängivna Jesus än vad de hitills varit.
Idag finns det en konstellation av aktiva kristna som vill skapa ett slags karismatiskt väckelsefundament och gör det utan att kanske vara medvetna om hur många man på det sättet utestänger och brännmärker som alltför liberala, alltför kontemplativa, alltför sociala, alltför ekumeniska. Utan att kanske ha för avsikt att skapa en avskärmning mot en del kristna sammanhang gör man det och gör det i väckelsens namn.
Det man ser framför sig är en slags kristen revansch, en återkomst av det som var en gång. Det är därför man inte från vissa frikyrkohåll har några problem att samas med en stats- och maktrelaterad kyrkas företrädare, bara de har en "karismatisk teologi", beskriven som att tro på hela Bibeln som Guds Ord och att den helige Ande verkar övernaturligt även idag. Har man detta gemensamt kan man sedan samsas omkring en kyrko- och samhällssyn med rötter i Konstantins statskyrkoordning och med maktkyrkans inblandning i statens affärer. Det blir tydligt hur stora skillnader det finns mellan rörelser som har en djupt förankrad anabaptistisk församlingssyn, och de som har rötter i Luthers och Calvins tankar om kyrkans roll i staten. Här möts plötsligt den lutherska kyrkan och den av reformerta tankar inspirerade pingst- och turbopingströrelsen bekvämt. Man ser inte kyrkans som en revolutionär utmanande kraft utan som en del i samhällsetablissemanget. Därav vurmandet för väckelsen.

|