Preacher Man reflekterar

Församlingen eller missionen - vad kommer först?

Vad kommer först - församlingen eller missionären? Liknar lite grann frågan om hönan eller ägget, eller hur? Men den är inte bra teoretisk och på distans, utan frågan tror jag är ganska avgörande för hur vår ecclesiologi utformas. Rörelsen som med utgångspunkt i Jesus från Nasaret spreds i Imperiet, bars fram av ett missionellt imperativ: "Gå för den skull ut och gör alla folk till lärjungar!" Rörelsens fokus - varje människa. I varje människa såg man gudsavbildligheten, den räddningsvärda och räddningsbehövande medmänniskan. Så länge goda nyheter inte hade proklamerats för alla människor stod missionsuppdraget kvar. Gå - gör! Bara Kristus har mandat att säga "kom!", hans lärjungar får på sin höjd säga: "kom och se!", de är underställda det gudomliga "gå" som gör rörelsen till mission, en organism som lever av sitt uppdrag.
För att förverkliga lärjungens uppdrag behövs en upprätthållande bas, en trons kommunitet som håller kallelsens eld vid liv, som formas av dem som går och sänder de nya som vinns. Det missionella uppdraget står först och är det hela. Gudstjänster, lovsång, förbön, utbildning, avskilda tjänster, program, aktiviteter utan mission leder till inåtvänt förvaltande eftersom mission då bara blir en punkt på agendan, inte agendan i sig. Därför måste det börja i mission, för utan det blir organismen organisation, rörelsen instituation.
En ekklesia född av uppdragsmotiverade efterföljare blir annorlunda än kyrkor som startats av andra slags strategier. En sådan församling har missionen i sitt DNA och ser varje tillfälle att sända, initiera och starta något nytt som ett självklart uttryck av trohet mot sin egen inre kallelse - sin själ. En sådan församlings förståelse av attraktion ligger i att den känner sig dragen till den gudsavbild som finns i varje medmänniska, något som tvingar hennes medlemmar att gå. Magneten är inte kyrkan eller dess program, det är Gud i varje människas liv. Den föregripande nåden. Varje form av aktivitet prövas med församlingens genetiska kod - den missionella. Det som lägger hinder i vägen för att kunna gå betraktas som nödvändigt att undanröja och de unga gemenskaperna är inte rädda att låta sina "främsta" och "bästa" gå vidare, som exempelvis skedde i Antiokia, Apg 13. Apg 8 berättar om Filipos som drivs ut från Jerusalem av Saulus-förföljelsen. Hans trohet mot det han blivit sänd av Kristus att göra leder till att han lever ut tron i Samaria med en sådan effekt att staden kommer i en andlig rörelse och många blir troende. I nästa avsnitt av berättelsen finner vi honom helt på egen hand ledd ut längs vägen för att dela sin tro med den etiopiske hovmannen och döpa honom, för att strax därefter genom Andens hjälp befinna sig på en ny plats och dela med sig. Eftersom koinonian i Samaria är bärare av det missionella DNA-t ser den det inte som märkligt att deras grundare så snabbt lämnar dem för att gå vidare. Det är snarare ett normalt tillstånd än ett extremt. Detta var vad man hoppades se hos sina ledare; banbrytare, föregångare, apostlar, pionjärer.
Christendoms-skiftet förde med sig många negativa konsekvenser och förändringar. Kyrka blev liktydigt med bosättare. Det stillastående, oföränderliga prioriterades. Dess uppdrag blev att värna om det bestående, förvalta sakrament, byggnader och traditioner samt sända de få, kallade missionärerna för att kristna dem som fanns i Imperiets randområden. Dess ledare sågs i första hand som herdar/präster vilkas uppdrag bestod i att ha de redan kristnades andliga väl i siktet, vårda dem och förvalta tron.

Nu har vi kommit till vägs ände med den modellen, en ny missionell rörelse håller på att ta form. Den sätter återigen dem på kartan som Kristus sänt oss att bry oss om; de fattiga, de svaga, de sjuka, de fängslade. För att kunna utföra det uppdraget kan vi räkna med att det kommer att uppstå missionella, enkla gemenskaper av människor som tar emot de sända, och sänder vidare dem man tagit emot. Självfallet är den nedåtgående trenden när det gäller kyrksamheten i Sverige ett viktigt utropstecken, en kallelse, men det får inte bli nog. Det är en ny angelägenhetsgrad som behövs, en brinnande iver att få dela med sig. Det är framträdande After Christendom.