Preacher Man reflekterar

STIFTELSE SOM VERKSAMHETSMODELL

STIFTELSE SOM VERKSAMHETSMODELL

Under slutet av 2014 berättade tidningen Dagen om de förändringar som görs i den gamla Livets Ord-styrelsen, om bön om förlåtelse och förändringar som ska ske i organisationen.
Under de senaste månadernas turbulens och avslöjanden kring LO har det skrivits för och emot. Vissa tolkar detta som ett aggressivt angrepp på Livets Ord, Ulf Ekman och trosrörelsen. Andra ser det som viktiga avslöjanden som kan ge tillfälle för en bearbetning av det maktmissbruk som man tror sig ha sett spår av.

Annan utgångspunkt
Jag tänkte ta en annan utgångspunkt som jag tycker har blivit alltför lite belyst; nämligen själva organisationsformen stiftelse och vilka konsekvenser det får när det används för församlingsbyggande. Många med rötter i den karismatiska rörelsen i slutet av 1970-talet sökte under den tiden även i fråga om församlingssyn och -utveckling efter andra modeller att utveckla församlingen än de som fanns. De två stora, grundläggande modeller som fanns att förhålla sig till var Svenska Kyrkans å ena sidan, och frikyrkans å den andra. Många var frustrerade över de begränsningar som dessa former hade. Pastorer inom frikyrkan kunde känna sig starkt kringskurna av församlingsdemokratins form i styrelser, församlings- och årsmöten, som gav ett ganska begränsat utrymme åt andliga initiativ och gåvobaserad verksamhet. Präster i Svensk Kyrkan, som befann sig i sluttampen av statskyrkomodellen, önskade sig å sin sida en form av inflytande över församlingen som inte var baserad på partipolitiska beslut i kyrkoråd och -styrelse. I det läget började sökandet efter alternativa former.

Gemenskaperna
Runt om i Sverige dök "gemenskaper" upp, församlingsliknande former som tog sin utgångspunkt i relationsbaserad verksamhet. Gemenskaperna gav uttryck för den inre kärnan i församlingens liv; att älska varandra, att höra samman och leva överlåtna till varandra utan att eftersträva medlemskap i organiserad mening. Gemenskapernas ledarskap var informellt, snarare än formellt utsett. Mandatet vilade på karismatisk funktion och en form av entreprenörskap. I förhållande till andra lokala församlingar hamnade gemenskaperna ibland på kollissionskurs. Spänningarna kom att röra sig omkring lojalitet. Många aktiva i gemenskaperna var samtidigt medlemmar i föreningsförsamlingar på orten men gav sitt ekonomiska och tidsmässiga stöd till gemenskapen. Det blev ett irritationsmoment och medförde en otydlighet ifråga om medlems- och församlingsbegreppet. I Stockholm, Tullinge, Malmö, Uddevalla, Sundsvall och andra platser fanns livskraftiga gemenskaper i slutet av 1970-talet.

Komma till rätta med organisationen
Bland dem som eftersträvade församlingsplantering och -utveckling utifrån en karismatisk uppfattning kändes det viktigt att komma till rätta med
1) organisationsformen, där man önskade sig utrymme för tydlighet ifråga om vem som hörde till gemenskapens medlemsgrupp och hur deras inflytande skulle se ut.
2) hur lojalitet och stöd gentemot församlingen skulle uttryckas och hur det skulle säkerställa goda relationer till andra församlingar, ordnade på annat sätt. Angående förvaltningen av offrade medel skulle deltagarna i gemenskapen vara trygga, vilket skulle skapa grund för en stabil form av stöd.
3) beslutsformer som var bibliskt förankrad där församlingsdemokratin behövde modifieras och ett större utrymme skapas för andligt ledarskap och initiativtagande.

Vad stiftelsen är
Utifrån dessa överväganden var vi många som började söka efter organisationsformer som kunde motsvara de här önskemålen. I det sammanhang vi fanns med i ledarsställning; Tullinge Församlingsgemenskap, kom vi att intressera oss för den för församlingsarbete lite osannolika organisationsformen stiftelse. Wikipedia sammanfattar:
"En stiftelse är en typ av juridisk person, som till skillnad från föreningar och bolag, varken har medlemmar eller ägare. Stiftelsen äger i princip sig själv, brukar man säga. Stiftelsen förvaltar en ekonomisk förmögenhet, som en eller flera fysiska eller juridiska personer (stiftare) har avsatt för ett särskilt ändamål, vilket skall vara över en längre tid. Stiftelsen styrs därigenom av ett stiftelseförordnande, som bland annat anger hur förmögenheten ska användas och vem eller vilka som är möjliga mottagare (destinatärer). Själva dokumentet som stiftelseförordnandet finns nedtecknat i kallas stiftelseurkund. En stiftelse ska ledas av en styrelse eller förvaltare. De flesta stiftelser står under tillsyn av en länsstyrelse.

Vad stiftelsen åstadkommer
Det framgår ju egentligen tydligt att stiftelse inte är tänkt som organisationsform för församlingar. Att stiftelsen inte kan ha medlemmar säger ju egentligen allt. Det är det donerade kapitalet och dess ändamål som styr stiftelsens utveckling. Det som åstadkoms i stiftelsen är att det lägger kontrollen över beslut och resurser helt i händerna på dem som bildar stiftelsen och insätter dess styrelse. Stadgar och avsiktsdokument formuleras av dessa första donatorer, och stadgarna styr också över val av styrelsemedlemmar, så att styrelsen själv insätter nya ledamöter i avgåendes ställe. Tillsyn över stiftelsen kan utövas av länsstyrelsen, men beroende på stiftelsens omfattning kan även denna tillsyn begränsas. Den till stiftelsen kopplade församlingen kan naturligtvis kallas till informationsmöten, men det är helt upp till stiftelsens styrelse hur mycket man vill berätta. Medlemmar i den församling som är organiserad enligt stiftelsemodellen är inte tänkta att ha insyn, påverkan eller beslutanderätt över det som stiftelsen äger. Med denna modell äger grundarna av stiftelsen 100%-ig kontroll över det som samlas in, byggs upp och bibehålls av medlemmarna i den anknutna församlingen. Stiftelsens styrelse, som förvaltar stiftelsens ägodelar, har rätt att helt och hållet besluta över resurserna.

Vi prövade men ändrade oss
Den församlingsgemenskap som vi startade upp i Tullinge byggdes under den första tiden på en sådan grund. På flera sätt var vi nöjda med formen. Enklare och snabbare beslutsgångar, mer möjlighet för dem som var utsedda till andliga ledare att driva arbetet i en viss riktning utan att alltid behöva ha majoriteten med sig och en mer långsiktig kontroll över en nystartad församlings resurser, om det skulle visa sig inte vara en hållbar utveckling.
Efter en tid började dock frågetecknen hopa sig för oss. Vi kunde till exempel inte försvara den maktställning som ledare får på det sättet, inte heller deras totala kontroll över resurserna. Om människor genom offrande var med och tog ansvar och risker, skulle de då inte ha rätt att kunna påverka vad som hände med församlingens resurser? Att höra långa offertal, som poängterade vikten av att medlemmarna tar ansvar och har stor tro för verksamheten, men inte ge dem någon påverkansmöjlighet eller kunna avkräva ledarna räkenskapsansvar kändes successivt mer och mer omoraliskt. Till slut insåg vi att den mest bibliska, moraliska och lagliga formen för oss var föreningsmodellen och ändrade till den.

Olika vägar
Under den tiden hade vi dialog med ledare för olika gemenskaper, även med några som senare skulle vara med i bildandet av Livets Ord. Vi förde alla likartade resonemang men kom till olika slutsatser. Livets Ord blev den mest kända av flera stiftelsebaserade församlingar i Sverige. De har sedan hållit fast vid denna organisationsform. Det innebär, förmodar jag, att stiftelsen Livets Ord och församlingen Livets Ord är två skilda storheter, och att de som genom sitt medlemskap i församlingen generöst satsat sina resurser har berikat stiftelsen, men inte den lokala församlingen. Den offentliga redogörelsen visar exempelvis att styrelsen förfogar över anläggningar som är värda nära 80 millioner. Verksamheter har på olika sätt försett styrelsen med resurser som får många företagsledningar att bli gröna av avund. De som är medlemmar i Livets Ords församling har under förra verksamhetsåret offrat uppåt 50 millioner. Kolla här om du vill veta mera:
http://www.livetsord.se/Portals/0/docs/ArsredovisningLO.pdf

Kan det då inte vara så att det som hänt i stiftelsen Livets Ord, och som nyss kommit fram, hänger samman med hur man organiserat sig? Olika modeller leder till olika konsekvenser. Det faktum att styrelsen har kontroll över hela fastighetsbeståndet, alla resurser som kommit in från offer och tionde, bokförlag, skolor och allt annat, kan ju riskera att skapa en viss sorts fartblindhet. Den lilla, tätt sammanslutna grupp som har att besluta om stora fastighetsaffärer och andra ekonomiska storsatsningar, kanske inte tycker att tjänstebilar till styrelsemedlemmar eller generösa pensionsavtal är så mycket att tjafsa om. Och alla vet ju hur ledamöterna uppoffrat sig och utstått lidande, så det är väl inte mer än rätt att styrelsen kompenserar dem för deras umbäranden? Blir det inte lätt så att man börjar resonera på det sättet?
Jag menar inte alls att med de här funderingarna smutskasta någon enda, utan snarare göra ett försök att resonera om vad det är som sker när vi väljer organisationsform på gott och ont.