Preacher Man reflekterar

Den som gör Faderns vilja

I den gågna helgens predikotexter kunde vi höra Jesu berättelse om mannen med två söner och en vingård. Fadern ville ha sönernas hjälp och bad dem gå och arbeta. En sa ja, men ändrade sig och gick inte. En sa nej, men ändrade sig och gick. Och Jesus frågade: "Vem gjorde Faderns vilja?"
Jesu frågor är alltid fulla av underfundiga vändningar, är kuggfrågor, inte för att slå "fälleben" på oss, men för att tvinga oss någon nivå djupare. Kanske var vi ganska färdiga. Det var väl han som fick jobbet gjort, fast han först var tveksam? Är det kanske inte bättre att ligga lite långt, inte lova för mycket men ha möjligheten att ändra sig. Och om det inte blir gjort så har man ändå räddat ansiktet, för man sa ju nej från början eller hur? Men trons "ja" då, var kommer det in?
Själv tror jag att Jesu berättelse till stor del beskriver de två grupper som ständigt fanns i hans närhet; fariséerna, resten av en väckelserörelse som sagt sitt stora "ja" till Gud för 150 år sedan och vilade tryggt i det, men som när Jesus kom inte kunde känna igen Vingårdens Herre i honom och därför sa "nej" till Guds nästa ord. Och syndarna, som i mötet med fariséernas tolkning av Guds "ja" - lag och påbud - sa att om Fadern är sådan, då är det nej tack för min del, men som i mötet med Jesus kände att om det vaqr så Fadern var då säger jag "ja"!
Men samtidigt är de ju intressant postmoderna, de två sönerna!
Han som först säger "njet" är så typisk för ett släkte som vill hålla alla dörrar öppna, inte binda sig, inte lova. Något mer intressant kan ju dyka upp och då vore det dumt att ha lovat. Det påverkar deras hållning till medlemskap och olika slags ansvarstaganden.
Han som börjar i ett "ja" känner jag också igen. De som gömmer sig i kollektivet, som röstar för, men handlar mot.
Jesu undervisning känns så aktuell!