Preacher Man reflekterar

Nu är det tid för en annan slags samfund - för oss som inte tror på dem

Jag har gått och undrat över vad det var som en gång i slutet av 1970-talatet fick mig att med största misstro mot samfund i största allmänhet tacka ”ja” när Missionsförbundets föreståndare Gösta Hedberg tillsammans med Inre Missionens sekreterare Lars Lindberg föreslog att jag nog borde lämna samfundet. Det berodde på att jag hade startat en ny församling - och se församlingsstarter var något vi missionare inte sysslade med! Vi var överens om att gå skilda vägar och sen dess har jag haft ett ganska distanserat förhållande till samfund - alla i allmänhet och Missionskyrkan i synnerhet. Nu när Missionskyrkan är historia kan det väl få sägas. Jag blev ombedd att lämna! En ung, ganska kaxig typ som jag mötte en gammal ärevördig organisation som SMF och då tog det slut.Varken mer eller mindre. Sen utvecklades jag teologiskt på ett sådant sätt att samfund inte fick plats min världsbild. Jag kunde helt enkelt inte se det! Visserligen insåg jag ett visst värde av en organisation och en samordning av resurser för att göra meningsfulla insatser, men inte mer heller. Gösta Hedberg spände ögonen i mig på sin expedition och sa provocerande: ”Peringe, kan du säga: Jag har Missionsförbundet kärt!” Det gick inte. Den gamle Gösta, med rötter i Strömsnäsbruks-myllan fick ursäkta. Hans vittnesbörd: ”min största andliga upplevelse näst efter mötet med Kristus var mötet med Missionsförbundet” klingade inte så harmoniskt för mig, som i den karismatiska förnyelsen mött Kristi-kropps-medvetandet. Mest för att det låg i frågans natur som jag tolkade det att om man säger så, måste man välja bort alla andra syskon i alla andra sammanhang. Frank Mangs berättar att han blev uppkallad till T8 (SMFs exp) och av dåvarande missionsföreståndaren Axel Andersson utfrågad om hur han ställde sig till den framväxande pingströrelsen med orden: ”Är du med oss, eller är du med våra fiender?” Mycket vatten har ömsesidigt flutit under broarna sen dessa händelser, men de är ändå verkliga och en del av resans erfarenheter. Nu står vi inför en ny tid.
Det skulle dröja till fram mot 2006 innan jag tackade ja när Svenska Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn gav mig chansen att få jobba med samfundets pionjära församlingsplantering. Det kanske verkar inkonsekvent, men trots att jag aldrig tidigare varit medlem i Baptistsamfundet blev detta snabbt ett sammanhang som jag kom att uppskatta, framför allt för dess enkelhet och syn på församling, dop och ledarskap. Den hårdhända processen när 30% av oss i personalen avskedades satte sina spår men så blev det ändå 1 1/2 år till som missionssekreterare innan det hela nu definitivt är över, och det kan sägas igen: ”jag tror egentligen inte så värst mycket på samfund idag…heller! Egentligen inte. Att vara ”kyrkosamfund” ligger för oss baptister inte så rätt i munnen.

Nu går tre samfund in i historiens dimmor och det är över för den här gången. Visst kan vi känna tacksamhet och bli rörda över historien men det är ändå så att de tre behövde bli ett för att samla mer resurser. De tre samlar ett 70,000-tal medlemmar vilka var och en personligen fått uppdraget att följa Jesus, förkunna hans goda nyheter och göra alla till lärjungar. Nu gäller det. Kan Gemensam Framtid växla spår så att det blir förmöget att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd? Här är några saker som kan återställa vår tilltro till ett existensberättigande för samfund, nya eller gamla, enligt min tanke. Fredrik Wenell aktualiserar frågan om frikyrkans teologi i DAGEN, och det är en fråga som är väl värd att följa upp:

Nerifrån och upp - Det allmänna prästadömet, den vanlige troendes tjänst är prioriterat och fokus i samfundet. Beslut förankras i kyrkans ”botten” och samfundsledarnas liv levs med örat mot rörelsens nedersta. Det handlar inte bara om sociala och diakonala insatser utan om hela förhållningssättet. Kan man det? Ännu så länge hänger frågorna i luften.

Från makt till att avstå från den - En slags maktutövning blir det ju ändå fråga om för dem som sitter iledning, styrelse och är tjänstemän. Detta måste det nya beslutsamt motarbeta. Skickliggörandet av de enskilda medlemmarna tlll att utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp säger Paulus är själva syftet med enhet och tjänster. (Ef 4)

Bort från hierarkiska ledarstrukturer - pastorer, biskopsliknande tjänster och andra behöver allvarligt utmana sina egna maktpositioner och visa hur de ser sin tjänst som underst.

Från enhet till mångfald - motsägelsefullt? Javisst, men ett samfund som ska kunna relatera till ett mångfaldigt samhälle måste våga bryta med det som tidigare ansetts vara dess styrka, enhetligheten. Nu är vi ett - låt oss därför våga mångfald. Den relationsbaserade tryggheten i kärlek till varandra är det som möjliggör mångfalden. Ju mer ängsliga - ju mer ett.

Från organisation till organism. Den missionella ansatsen kan bara bevisas i verklighet genom att organisationen avtar och nätverksbyggandet tilltar. Om vi mest kommer att umgås, mötas och dela på konferenser och i sammanträdesrum löper vi största risk att bli inlåsta i protokoll och propositionsordningar.

Strukturer som förminskar de växande initiativen från de små sammanhangen måste bort. När det nya samfundet presenterar sitt förslag till normalstadgar för (nya) församlingar visar den omedelbart upp en trist okänslighet för de nystartade, pionjära husförsamlingsgrupperna, komuniteterna och småförsamlingarna. Det bådar inte gott.

Från instutition till rörelse. Det var en allvarlig förvanskning av evangeliet som inträffade vid maktkyrkans introduktion genom kejsar Konstantin i början av 300. De rörelser som nu mötts för att bilda ett nytt samfund har möjlighet att rejält göra upp med makt, hierarkier och förstelnade former. Kommer man att göra det, eller fortsätter vi den gamla vanliga vägen?

Nu är det dags för en annorlunda väg - för världens skull.

Issjöa #1

Nu inleder jag en artikelserie som efter några veckor även kommer att publiceras som ett häfte med historiska fakta om det som hände i Issjöa, Hamneda socken i södra Småland i mitten av 1800-talet.

I skogarna runt Hamneda och Hornsborg var tiden runt 1850 och framåt dynamiska och fantasieggande. När man idag beger sig in i den här skogsbygden med en del rester av den bebyggelse som fanns här, en hel rad sommarstugor ägda av tyska och danska och några få året-runt-boende svenskar är det oerhört svårt att tro att det för 150 år sedan låg by vid by, gård vid gård överallt här i skogarna. Den lilla grusvägen upp i skogen från Hornsborg, passerar över några kalhyggen och rundar den vackra viken vid Tuvesjöns västra strand avslöjar knappast att skogsbygden för bara 150 år sedan sjöd av liv och aktivitet. Ett par kilometer från avtagsvägen i samhället ligger Issjöa gamla missionshus i sluttningen en bit upp till höger från vägen. Huset uppfördes 1859. Det vilar på en gedigen stengrund. Huvudingången vetter mot öster och utgörs av en dubbeldörr med lås av trä med två byglar och med en snickrad skjutbar del. Missionshuset skuggas av kraftiga bokar och inbjuder till en stilla reflektion kring de historiska händelser som ägde rum hör för nu mer än 150 år sedan. De unga människor som tog initiativet till att uppföra en så stor byggnad när de själva levde under så enkla omständigheter måste betraktas med stor respekt. Berättelsen om deras radikala tro coh vilja att påverka sitt samhälle och samtiden ger ett spännande perspektiv på hur den andliga väckelsen gestaltade sig i Sverige under 1800-talet.

Sunnerbo härad omfattade det som idag utgör Markaryds, större delen av Ljungbys och Älmhults kommuner. Under ganska enkla omständigheter levde här jordbrukande familjer och indelta soldater. Ungdomsarbetslöshet fanns inte som idag, lärlings- och piga/drängarbete var vanligt för den som skulle ut i yrkeslivet. I Stighults by fanns en skola där historien berättar att Carl Johan Pehrsson sedan 1848 var ordinarie folkskollärare som flyttade mellan tre stationer: Hamneda, Hå och Stighult. Fattigdomen delades av en stor del av befolkningen. Södra Fattig-Sverige präglades av hårda livsvillkor, missväxt och hög barndödlighet. Medel-livslängden låg runt 37-40 år och i många hem dog hälften av barnen före 5 års ålder. Ändå hade villkoren börjat ändra sig, och under 1800-talets andra hälft skulle upptäckter på hälsans, vårdens och hygienens områden drastiskt ändra livsvillkoren. Det omfattande spritmissbruket började möta motstånd i den framväxande nykterhetsrörelsen som tillsammans med väckelsen påverkade till en förändring i fråga om livsstil.

Johannes Omdöparen

Johannes Baptisten, skulle ha kunnat hamna inför samma anklagelser från religionens etablerade ledning i sin tid som anabaptisterna råkade ut för i Europa på 1500-talet. Eller som svenska baptister även idag får höra: ”Omdop är inte acceptabelt”. Johannes var en slags omdöpare. Häng med på resonemanget en stund så tror jag du förstår vad jag menar, och att det är en synnerligen relevant tolkning av Johannes-berättelsen.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!”  Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp - äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. "If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen - de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt - men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla - judar och hedningar - riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes - och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) - var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse - en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet - ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett "omdop". Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket - det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.

Problemet med attraktionsevangelisation

En magnet (från grekiskan http://en.wiktionary.org/wiki/%CE%BC%CE%B1%CE%B3%CE%BD%CE%AE%CF%84%CE%B9%CF%82">μαγνήτις http://en.wiktionary.org/wiki/%CE%BB%CE%AF%CE%B8%CE%BF%CF%82">λίθος http://en.wiktionary.org/wiki/magn%E1%B8%97tis">magnḗtis http://en.wiktionary.org/wiki/l%C3%ADthos">líthos) är ett material eller föremål som producerar ett magnetfält. Detta är osynligt, men skapar den mest påtagliga effekten hos en magnet; en kraft som drar i andra järn-magnetiska föremål och attraherar eller stöter bort andra magneter. En permanent magnet är ett föremål gjort av material som är magnetiserat och skapar sitt eget permanenta magnetfält. Material som attraheras starkt av magneter kan själva bli magnetiserade.

Sommartid lägger jag märke till att många kristna dras till konferenser och kristna arrangemang med nästan magnetisk kraft. "Det blir inte sommar utan Hönö". "Det var vår 27e midsommar på Torp", etc.  Det finns en konferenskristendom som kunde beskrivas som en slags magnetism; "Tänk om det alltid var som på Nyhem hemma i våran kyrka".

Aktiviteterna som kristna initierar har ofta betraktats som ett  magnetfält som ska dra till sig sökarna. Då gäller det att vara kreativ, hitta på nya aktiviteter hela tiden som kan konkurrera ut alla utbud som också har en  påverkan på människor. Om det inte fungerar kan vi endera skylla på aktiviteten (inte attraktiv nog) eller marknadsföringen (vi når inte ut) eller mottagarna (allt för likgiltiga). Vad vi ofta glömmer är att det utbud som finns runt om;  TV och media, Internet, underhållning, fritidsutbud, semester och skollov, har en dragningskraft som under de senaste trettio åren ökat dramatiskt. Många av dem som finns i ledningen i kyrkorna växte upp i 2 kanals-tv-sverige, kan minnas när Ingemar Stenmark stoppade Sverige och är fortfarande nervösa för att använda datorn."Hur kommer man ut på Internet?" Deras perspektiv på attraktion är därför inte relevant för dagens situation. Om kyrkorna fortsätter att vilja ligga kvar i nischen av attraktionskonkurrens är utgången ganska given. Förutom några få som har kunskapen, resurserna och visionen av att ta upp kampen och konkurrera för att slå ut media så är slaget redan förlorat för de flesta. I stället blir det något patetiskt och vemodigt över det hela, typ lågbudget-kristen-TV med reminessenser från 70-talet i fråga om språkbruk, världsbild, teknik och budskap. Om magneten ses som liggande inom kyrkan och den ska magnetisera de som är utanför tror jag vi har missförstått kärnan i Jesu budskap.

I fråga om Jesus var det påtagligt att magneten fanns utanför, hos de andra, de som inte räknades. De kallades "tullindrivare och skökor", de hade straffats ut av systemet och ingen av dem fick ta del av religionens välsignelser. På de flesta av dem hade inte ens magneten någon dragningskraft. Tempel och synagoga, rabbin-grupper och religiösa aktiviteter, Skrift-läsning  och fastställda bönetider hade de helt avmagnetiserats ifrån. Det fanns ingen dragningskraft alls.

Jesus attraherades av dom. Han blev känd som "syndares vän". När det fanns sådana i närheten var det där han höll till. De som trodde de var avmagnetiserade visade sig ha en stark dragningskraft på Jesus. De var som kraftiga magneteter. De hängde i träd - Sakaios, de kom till vattenkällan vid "fel tid" - Kvinnan i Samaria, de var totaldemoniserade - mannen från gedarsenernas land, de hade spetälska och var därför förbjudna att komma till kyrkan - mannen som vill bli berörd, de var invandrare och fick inte räknas - den romerske hövitsmannen. De var hela tiden starkt magnetiska. Och Jesus var magnetisk. Guds kärlek hade satt sig hos honom som en reagens på deras dragningskraft som var föremål för Guds kärlek, som Fadern sökte.

Problemet med attraktions-evangelisation är att den egentligen ofta avspeglar att vår kärlek tillmänniskor inte är vad den skulle vara. Om det vore så skulle vi bryta upp och gå för att möta dem. Det står att Jesus var tvingad att gå till Samarien, stannade vid vägen och såg upp på Sakaois och sa: "Jag måste bli gäst i ditt hus"! Vårt uppbrott, tvingad av Kristi kärlek, skulle få oss att ifrågasätta alla attraktionsförsök som inte förde oss till äkta mötesplatser med människor.

Om Du sår in i vårt arbete - ekonomisk manipulation

J. Lee Grady, vid Charisma Magazine har skrivit om kristna ganstermetoder för någon vecka sen. Han är tydlig i sin skrapa kritik mot predikanter och ministries som utnyttjar godtrogenheten hos kristna. Det är en viktig diskussion han tar upp. Jag skulle vilja peka på ett par aspekter hos dem som ber om pengar från kristna. Det kan gälla TV och Media Ministry, apostoliska nätverk, missionsorganisationer eller församlingars verksamhet. Efter årtionden i branschen tycker jag mig kunna urskilja mönster som är genomgående, och inte förändras nämnvärt. De argument man bygger på för att få människor att ge vilar i grunden på två starka känslor; girighet och rädsla. Grundtanken i fråga om girighet låter ungefär så här.: "Om du sår in i vår ministry kommer Gud att välsigna dig. Så 1000 Kr. så kommer Gud att välsigna tillbaka 100-falt." Sedan berättar man någon historia om någon som tog det sista öret man hade och satsade och blev multi-rik. Att inte ge är ett uttryck för otro och om man litar rejält på Gud satsar man desto mera.
Hur man än vrider och vänder på detta argument ligger det i grunden ett ha-begär i botten. En som har det ekonomiskt trångt försöker få Guds välsignelse för att komma ur knipan. Den som har mycket vill få mer. Kanske utökas argumentet med att vi ska skörda för att kunna ge ännu mera till Guds verk, men det ligger en obehaglig girighet i botten.
Rädslan kan beskrivas ungefär så här: Vår TV-kanal (eller vilken ministry det nu är fråga om) är sista utposten mot djävulskapet i samhället och världen. Vi är nyckeln till väckelse. Om inte vi kan fortsätta sända/verka kommer ondskan att ta över. Djävulen och hans demoner översvämmar landet. Det är ditt ansvar att se till att vi kan fortsätta. Och om du inte tar ansvar faller bördan på dig för att TV-tittarna går förlorade. Rädslan för en allt ondare värld, ett mer efter-kristet samhälle etc. är svår att handskas med på ett sakligt sätt. Problematiken beskrivs målande av journalisten och författaren Michael Moore i "Bowling for Columbine". Han skildrar ett USA där rädslan för brott och våldsdåd gjort att människor sitter starkt beväpnade bakom låste dörrar. En av orsakerna menar han finns hos mediabevakningen och tar som exempel New York, där mediabevakningen av brottsligheten ökade med 600% under en period då kriminaliteten minskade med 20%. Intrycket blir naturligtvis att vårt samhälle blir allt sämre. Denna dramaturgi används ofta även i kristna sammanhang för att visa på en dyster trend.
I kölvattnet av de här argumenten kommer ett näraliggande. "Jag har fått en vision - nu är det ditt ansvar att se till att jag kan förverkliga den!" Denna argumentation upphör aldrig att förvåna mig. Man kunde annars tycka att en enkel logik skulle leda till att vi tänkte: "Om Gud gett en vision borde det väl vara Guds sak att tillsammans med mig skapa förutsättningar att förverkliga den!" Att övertala människor att köpa in sig i visionen, och att skuldbelägga dem som inte vill det, är en vanlig metod i de här kretsarna.
Det finns alltid en spänning mellan givandet till den lokala församlingen och givande till "extra local ministry" av den typen jag nämner här. Ofta framhåller ledarna för dessa ministries att de inte befinner sig i konkurrens med lokalförsamlingen, men verkligheten är en annan. Det finns inte oändligt stora resurser. De som hjälper till att offra och bära upp ministries av den här arten gör naturligtvis en prioritering, som innebär att de satsar sina pengar på andra, mer spännande satsningar än sin lokala församling. Kärlek och hängivenhet till den lokala församlingen befinner sig i ett spänningsförhållande gentemot kärlek och hängivenhet för dessa ministries, och främst dess karismatiska ledargestalter. Om en inhemsk TV-station behöver ta in miljoner kronor per år för att kunna "stay on the air" i ett land med relativt få aktiva kristna kommer det naturligtvis att märkas i församlingars och samfunds ekonomier. Det är ju ungefär en budget av ett mindre samfunds omfattning. Om ett besök av en ministry-representant i en församling leder till att 10% av medlemmarna blir "parners", "medarbetare", "understödjare" eller vilket kreativt begrepp som används, kan det leda till att en församling blir av med en betydande del av den ekonomiska basen för att kunna behålla en anställd, driva en kristen förskola eller något annat lokalt viktigt projekt. Så avgörande kan det faktiskt vara.
Att en lokalförsamling är en viktig bas för en ministry kan man ju se av hur många av de ledande gestalterna i sådana som efter hand prövar att bygga lokala församlingar som ett sidoskott till verksamheten; Benny Hinn, Rodney Howard-Browne, Joyner för att nämna bara några få. Det finns självfallet flera bevekelsegrunder för detta, men en viktig del har säkert att göra med möjligheten att finansiera arbetet samt att finna volontärer för arbetet.
Hur är det då med kontrollmöjligheterna? I en församling som i grunden har en demokratisk beslutsprocess har du som medlem insyn i ekonomin och beslutsmöjligheter när det gäller vad vi gemensamt ska investera i. Det är få ministries som ger samma insynsmöjligheter. Speciellt de som byggs runt karismatiska ledargestalter har en ofta principiellt hemlighetsfull administration, där bara de uppgifter läcker ut som de vill ha offentliggjorda.
Jag tycker det finns en checklista med goda skäl att vilja stödja en ministy:
1. Dess verksamhet har lokala församlingar som utgångspunkt och mål
2. Insyn och öppenhet behöver inte påtvingas men är första prioritet
3. Manipulation och hot är främmande för deras insamlingsmetoder
4. Ödmjukhet och beroende av andra präglar inställningen
5. Insamlingsmetoderna präglas av sund självdistans

Kristna och SD

Nu är det dags att reflektera kring kristnas förhållningssätt gentemot Sverigedemokraterna. I tidningen Dagen finns två intressanta artiklar. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=226868" target="_blank">Docent Magnus Hagevi redogör för undersökningar som visar på några viktiga fakta:
1. SD är "underrepresenterade" bland frikyrkliga, KD starkt "överrepresenterade. Det innebär att den av media ibland insinuerade konservativa samsynen mellan KD och SD inte föreligger. Kristdemokraterna är inte ett vägröjarparti för främlingsfientliga krafter. Det är viktigt att slå fast. Den marginalisering som skett av frikyrkan under senare årtionden har också lett till att ökad okunskap, och därmed följande fördomsfull rädsla. Intervjuer med unga i Väst-Europas storstäder pekar på omfattande fördomsfullhet mot kristna. Så tror t.ex. 91 % av 16-29-åringarna att kristna är emot homosexuella. Kristna är fördömande tror 87%, och 85% anser att kristna är hycklare. Denna okunskap, som även gäller andra trosgemenskaper, muslimer, Jehovas Vittnen, buddister etc. bäddar för de fördomar som vi nu ser slå rot över hela Europa. Sekularismens agenda har ett högt pris, något som även Humanisterna borde beakta i det offentliga samtalet.
2. SDs negativa syn på frikyrkliga framkommer kanske också genom att de avser att återinföra statskyrkan i Sverige, om de får makten. Det finns en obehaglig koppling från nazi-tiden mellan de stora nationskyrkorna och rasismen. Det skulle dröja länge innan de stora tyska kyrkorna började uppbåda något motstånd alls mot nazismen. I efterhandskonstruktioner hävdar man visserligen att det fanns ett motstånd, och man gör stor sak av de framstående kristna ledargestalter som likt Dietrich Boenhoeffer gjorde aktivt motstånd, men faktum är att han representerar en verklig minoritet. Katolska kyrkan tillät exempelvis Adolf Hitler att behålla sitt medlemskap i kyrkan till sin död. I sin bestseller http://www.imdb.com/video/wab/vi631374617/" target="_blank">"Constantin´s Sword" går den tidigare katolske prästen James Carroll på ett svidande sätt till angrepp på den våldsspiral som i korsets tecken drabbat inte minst judarna.
Den radikala vapenvägrande tidiga baptismen sågs som ett hot mot statens våldsanvändning i Jesu namn och med kyrkans välsignelse. Där uppstod en konflikt, där kyrkor som såg våldsvägran som en naturlig del av efterföljelsen av Jesus blev hårt trängda.
I eftertänksamhethttp://www.imdb.com/video/wab/vi631374617/" target="_blank"> http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=226869" target="_blank">lyfter Håkan Arenius fram den rädsla och det obehag som nu kryper in på bara skinnet, men som nu inte får lamslå oss i samtalen människor emellan. Det är viktigt. Jag efterlyser ett snabbt och starkt initiativ från kyrkor på lokalplanet. I de kommuner som nu stirrar det faktum i ögonen att mellan 10-20 % av innevånarna beslutat sig i främlingsfientlig riktning behöver kyrkorna ställa sina krafter och erfarenheter till förfogande för att tillsammans med politiker som baserar sina ställningstaganden på en humanitär grund skapa fora där  samtal kan föras och trygghet återställas. De som känner en stor oro idag, när partier med en agenda som innebär att man åter vill kasta dessa människor in i en oviss framtid vinner insteg både på riksplanet och i kommunerna behöver de kristnas stöd. Våra politiska företrädare står nu inför en stor utmaning. Kyrkorna är en viktig regional tillgång med erfarenhet av att skapa mötesplatser, leva i våra församlingars mångfald samt arbeta med attitydförändringar och skapa en fast värdegrund.

Att vilja stöda en ministry

En checklista med goda skäl att vilja stödja en ministy:
1. Dess verksamhet har lokala församlingars växt som utgångspunkt och mål
2. Insyn och öppenhet behöver inte påtvingas men är första prioritet
3. Manipulation och hot är främmande för deras insamlingsmetoder
4. Ödmjukhet och beroende av andra präglar inställningen
5. Insamlingsmetoderna präglas av sund självdistans

Trevliga psykopater

På hemsidan http://www.livifrihet.nu" target="_blank">"Liv i Frihet" kan du hitta en översättning av artikeln http://www.domino-online.dk/?p=5061" target="_blank">Pæne psykopater stortrives i kristne miljøer, om Irene Rønn Lind och hennes arbete och bok. En fri översättning hittar du http://www.livifrihet.nu/media/Trevliga_psykopater.pdf" target="_blank">här. Jag tycker hennes slutsatser stämmer väl överens med vad jag funnit vara sant.  Låt mig peka på två av hennes slutsatser:
Det händer aldrig att en hel grupp som är utsatt för en psykopats härjningar kommer till insikt samtidigt. Det innebär att den förväntan många som stannar i gruppen hyser om en slags massexodus, eller total gemensam insikt, är en illusion. Det spelar bara psykopaten i händerna, eftersom han kan utnyttja denna tvekan att göra slag i saken och bryta upp för sina egna maktsyften. Det resonemang som ligger bakom förhoppningen att alla ska inse det du själv har sett leder bara till förlust av vänskap, smärtsamma konflikter och att du trots detta kommer att se de flesta av dina närmaste bli kvar i psykopatens klor när du flyr för ditt livs skull.
Den andra slutsatsen handlar om det aktuella begreppet "whistle blower". Tanken är ungefär att den som slår larm kommer inte att bli en hjälte i gruppen. Det är annars en tanke som kan inspirera någon att avslöja psykopatens härjningar. Om jag drar undan slöjan och visar vad som egentligen händer kommer alla att ropa högt av glädje och tacksamhet och tillsammans kan vi skapa en positiv framtid - INTE! Så blir det inte alls, snarare tvärtom. Många har fått göra den smärtsamma upplevelsen att de flesta i gruppen vänder sig från dem i bitterhet, besvikelse och med anklagelser och snarare stöder än ifrågasätter den trevlige psykopaten. Han kanske har lite maktambitioner - men han är ju i alla fall trevlig, tycker man.Men du, som avslöjat det som ligger bakom framstår inte som trevlig. Snarare motsatsen.
Avslöjandets kamp har vi sett pågå inför våra ögon den här hösten. Wikileaks och J. Assange har mötts med hårdhänt hotfullhet. Innan Karin Thörnqvist fick Whistle Blower-priset 2010 hade  hon utkämpat en hårdkamp mot byråkratin i Göteborg Energi AB. Hot om repressalier väntade om hon talade med journalister om de oegentligheter hon upptäckt. Men hon höll ut, avslöjade sanningen och fick till sist det erkännande hon förtjänade. Hur det kommer att gå för Wikileaks vet vi ännu inte. Fredspristagaren 2010 Liu Xiaobo sitter i sin fängelsecell, dömd till 11 års fängelse för att han vill att hans Kina ska få demokratiska rättigheter.
Jag tycker det är viktigt att kampen fortsätter för att avslöja de trevliga psykopaternas härjningar i kristna miljöer!

Följa Jesus i PostChristendomens tid

Börjar här en rad artiklar om utmaningen att försöka följa Jesus i Postchristendom, först med reflektioner kring begreppet. Christendom är, i motsats till kristendom som trosåskådning, en definition av en epok då kyrkan inkorporeras i samhällsbygget och blir en avgörande faktor för att skapa enhetssamhället. Den roll Christendom spelat i Europa sedan 300-talet syns tydligast som en sammanhållande kraft för att bygga en armé, för att skapa enhetlig utbildning, för att vidmakthålla skattesystemet och för att ge domstolsväsendet något att luta sig mot. Den förföljda kristna rörelsen från Prechristendomen erbjuds plötsligt, sedan kejsar Konstantin genom att göra Prechristendomens starka lidandes- och ödmjukhetssymbol korset till maktens, våldets och förtryckets symbol, chansen att delta i byggandet av Gudsstaten. Och vem skulle inte tacka ja? Från marginalen till centrum, från förföljelse till makt; möjligheten är lockande. Att man samtidigt spelar med i Imperiets maktutövning syns inte alltid så tydligt. När präster välsignade vapen och soldater på väg till slagfälten förstod de uppenbarligen ytterst litet av Christendoms-problematiken. Man kämpade ju i Jesu namn för Guds skull mot hedningarna utanför riket.
Femtonhundra år senare börjar bygget knaka i fogarna. Framväxten av frihetssträvande rörelser i Europas industrialisering möjliggör frikyrko-, arbetar- och nykterhetsrörelser att luckra upp den hårda kontrollen, och maktkyrkorna har svårt att bestämma på vilket ben de ska stå. Sveriges historia från sent 1700-tal berättar en osmaklig historia om en kyrka som förlorat sin oskuld och gjort sig till ett med maktapparaten. Rörelsen är dock oemotståndlig. Christendom faller. Religionsfriheten anländer till Sverige så sent som 1951. Min generation är den första religionsfria! Kan händelserna i arabvärlden senaste tiden vara ett tecken på en liknande utveckling där, en sekulariseringsprocess som driver Islam ut ur maktens boningar? Det är i så fall något att lyckönska dem till, som älskar friheten.

Post- betyder alltså Efter. En negering, definitionen av vad vi inte längre är, snarare än en beskrivning av vad som komma skall. Ingen annan epok i kyrkans historia har sett en så omfattande förändring. Visserligen har områden som Nordafrika och Mindre Asien gått från kristna centra till muslimska områden , men den utvecklingen kan inte jämföras med Västeuropas sekularisering. Därför har vi ytterst få förebilder, få att vända oss till för råd och modeller. Prechristendoms-rörelsen under ledning av de första apostlarna och den efterapostoliska tiden (ett icke-relevant begrepp om man tror att apostlar alltid har funnits!) har i viss mån liknande förutsättningar, men i Postchristendomens era ligger dess minnesgods kvar och utgör en störning, både för kyrkan själv och för de människor vilka nås av Jesusberättelsen genom Christendoms-filtret. Det kan i sin tur delas i några filter:

Minnesfiltret -
Det ligger för många av oss ett filter kvar av hur det var då "Sverige var kristet". Skola, media, lagstiftning och kultur präglat av Christendom. "Det var bättre förr", en längtan efter att återvända till Christendoms samhälle. För somliga är det samtidigt en bild av det resultat som en väckelse skulle kunna leda till.
För den sekulariserade personen är minnet kanske inte personligt, utan bygger snarare på kulturell påverkan och dokumentation. Historieböcker, biografier, skönlitteratur och filmer ger en bild av hur det var då kyrkan, präster och biskopar, munkar och kloster dominerade. Den närmast sekulariserade västerländske Arnt i Guillous böcker kämpar mångkulturellt heroiskt bland hemska Christendomsföreträdare under korstågen. Bilden är entydig och skapar ett minnesfilter som det är en utmaning för Jesu lärjungar att tränga igenom.

Tolkningsfiltret
Bibeltolkningen förändras dramatiskt i Christendom. Prechristendomens lärjungarörelse var en förföljd minioritet i en fientlig omgivning, och det var från den utgångspunkten de heliga texterna skulle tolkas. Apokalyptiska texter handlade inte om framtidsförutsägelser utan var ett sätt att med kodad text berätta den revolutionära berättelsen om Gud som ska omkullkasta världens maktapparat och låta ödmjukhetens kung bli regent över allt etc. Dessa berättelser blev ytterst obekväma för en kyrka arm i arm med makten. Däremot var Gamla Testamentet betydligt enklare att ta till sig. Här handlade det om ett rike i strid med andra, en kung av Guds nåde som rider ut framför hären och gör processen kort med de otrogna - lätt att känna igen för Christendoms-uttolkarna. Denna bibelläsning var dominerande till långt fram under 1900-talet, och ligger kanske kvar som ett filter för oss än i dag när vi ska läsa Bibeln.

Uppgiftsfiltret
Uppdraget att göra alla till lärjungar förändrades till kristnade-uppdraget i Christendom. Denna förskjutning kom att få allvarliga konsekvenser och göra kyrkan synnerligen oattraktiv. Evangelisation blev maktövning, dopet förvanskades till hot-, tvång- och nöddop. Mission blev en funktion vid den kristnade världens gränsområden snarare än en förståelse av kyrkans totala uppdrag. Fortfarande sliter vi i västvärlden med denna förvanskade bild av det kristna uppdraget.

Församlingen eller missionen - vad kommer först?

Vad kommer först - församlingen eller missionären? Liknar lite grann frågan om hönan eller ägget, eller hur? Men den är inte bra teoretisk och på distans, utan frågan tror jag är ganska avgörande för hur vår ecclesiologi utformas. Rörelsen som med utgångspunkt i Jesus från Nasaret spreds i Imperiet, bars fram av ett missionellt imperativ: "Gå för den skull ut och gör alla folk till lärjungar!" Rörelsens fokus - varje människa. I varje människa såg man gudsavbildligheten, den räddningsvärda och räddningsbehövande medmänniskan. Så länge goda nyheter inte hade proklamerats för alla människor stod missionsuppdraget kvar. Gå - gör! Bara Kristus har mandat att säga "kom!", hans lärjungar får på sin höjd säga: "kom och se!", de är underställda det gudomliga "gå" som gör rörelsen till mission, en organism som lever av sitt uppdrag.
För att förverkliga lärjungens uppdrag behövs en upprätthållande bas, en trons kommunitet som håller kallelsens eld vid liv, som formas av dem som går och sänder de nya som vinns. Det missionella uppdraget står först och är det hela. Gudstjänster, lovsång, förbön, utbildning, avskilda tjänster, program, aktiviteter utan mission leder till inåtvänt förvaltande eftersom mission då bara blir en punkt på agendan, inte agendan i sig. Därför måste det börja i mission, för utan det blir organismen organisation, rörelsen instituation.
En ekklesia född av uppdragsmotiverade efterföljare blir annorlunda än kyrkor som startats av andra slags strategier. En sådan församling har missionen i sitt DNA och ser varje tillfälle att sända, initiera och starta något nytt som ett självklart uttryck av trohet mot sin egen inre kallelse - sin själ. En sådan församlings förståelse av attraktion ligger i att den känner sig dragen till den gudsavbild som finns i varje medmänniska, något som tvingar hennes medlemmar att gå. Magneten är inte kyrkan eller dess program, det är Gud i varje människas liv. Den föregripande nåden. Varje form av aktivitet prövas med församlingens genetiska kod - den missionella. Det som lägger hinder i vägen för att kunna gå betraktas som nödvändigt att undanröja och de unga gemenskaperna är inte rädda att låta sina "främsta" och "bästa" gå vidare, som exempelvis skedde i Antiokia, Apg 13. Apg 8 berättar om Filipos som drivs ut från Jerusalem av Saulus-förföljelsen. Hans trohet mot det han blivit sänd av Kristus att göra leder till att han lever ut tron i Samaria med en sådan effekt att staden kommer i en andlig rörelse och många blir troende. I nästa avsnitt av berättelsen finner vi honom helt på egen hand ledd ut längs vägen för att dela sin tro med den etiopiske hovmannen och döpa honom, för att strax därefter genom Andens hjälp befinna sig på en ny plats och dela med sig. Eftersom koinonian i Samaria är bärare av det missionella DNA-t ser den det inte som märkligt att deras grundare så snabbt lämnar dem för att gå vidare. Det är snarare ett normalt tillstånd än ett extremt. Detta var vad man hoppades se hos sina ledare; banbrytare, föregångare, apostlar, pionjärer.
Christendoms-skiftet förde med sig många negativa konsekvenser och förändringar. Kyrka blev liktydigt med bosättare. Det stillastående, oföränderliga prioriterades. Dess uppdrag blev att värna om det bestående, förvalta sakrament, byggnader och traditioner samt sända de få, kallade missionärerna för att kristna dem som fanns i Imperiets randområden. Dess ledare sågs i första hand som herdar/präster vilkas uppdrag bestod i att ha de redan kristnades andliga väl i siktet, vårda dem och förvalta tron.

Nu har vi kommit till vägs ände med den modellen, en ny missionell rörelse håller på att ta form. Den sätter återigen dem på kartan som Kristus sänt oss att bry oss om; de fattiga, de svaga, de sjuka, de fängslade. För att kunna utföra det uppdraget kan vi räkna med att det kommer att uppstå missionella, enkla gemenskaper av människor som tar emot de sända, och sänder vidare dem man tagit emot. Självfallet är den nedåtgående trenden när det gäller kyrksamheten i Sverige ett viktigt utropstecken, en kallelse, men det får inte bli nog. Det är en ny angelägenhetsgrad som behövs, en brinnande iver att få dela med sig. Det är framträdande After Christendom.

Postmodernismen och lärjungaskapet

Sanningsbegreppet byts ut mot Frihetsbegreppet och ger exempel på detta i och för sig ganska rimliga antagande. Nu är naturligtvis detta ingen överraskande utveckling. I den vanligaste analysen av vad som hänt efter 1950-talets mitt är bl.a. att det moderna samhället fått ge rum för det postmoderna. Postkristendomens Sverige har en lång historia av kristendom. Vi har ett andligt arv på gott och ont som har nått oss och som påverkar oss. ”Postkristendom är den kultur som uppstår när den kristna tron förlorar sin koppling med det omgivande samhället som formats av den kristna trons berättelse och då de institutioner som har utvecklats för att uttrycka kristna övertygelser förlorar sitt inflytande.” (After Christendom av Stuart Murray)

Genom århundraden då den kristna tron dominerat samhällets berättelser, etik, konst, lagstiftning, människosyn etc. formades en slags koncensus, en gemensam värdegrund. På den grunden vilade utbildningsväsende, lagstiftning och kulturliv. Ifrågasättanden kom från marginalen, men kunde till största delen avfärdas. Sedan mitten av förra århundradet är scenen helt annorlunda. Kristendomen har marginaliserats och dess institutioner förlorat sitt inflytande. Samhället har en historia av kristendom, men det är allt. Det vi känner till är att vi en gång var kristna, och att konsekvenserna av detta kunde synas i samhällslivet på olika sätt.

Denna process pågår inte överallt i världen. I vissa delar är läget ”förkristet”, d.v.s. den kristna berättelsen har ännu inte fått genomslag, arbetarna som sänts befinner sig i ett förberedande stadium. I andra delar av världen är kyrkan i full färd med att etableras som en inflytelserik kraft i samhället, baserat på det förhållandet att stora delar av nationens innevånare har tagit till sig den kristna trons grundelement och omvänt sig till lärjungaskap under Jesus. Västvärlden har den absolut längsta historien när det gäller trons inflytande. Det är också här som postkristendomen mest påtagligt etablerat sig. Det handlar om länder som Storbritannien, de skandinaviska länderna, Väst-Europa etc. Även Australien och Nya Zeeland har haft del i samma utveckling. Däremot tror jag vi ska undvika att dra in USA i det här perspektivet eftersom utvecklingen där är mera Konstantinsk, d.v.s. en form av kristen statsreligion har fortfarande en dominerande ställning. Eventuellt kan på sikt, inom en generation, en förändring komma att äga rum, men konsekvenserna är svåra att förutse. Den senaste statistiken pekar dock i riktningen av att sekulariseringstakten ökaat dramatiskt de senaste tio åren.

Forskare som intresserat sig för sekulariseringsprocessen hävdar att Sverige av alla världens länder är den nation som gått längst ifråga om den här utvecklingen. I ingen annan region i världen kan man se så långt gångna konsekvenser av postkristendom som här. På en fyrfälts-illustration skulle det kunna se ut på följande sätt: Om den horisontella linjen representerar processen ”individualisering” skulle processen i det postkristna samhället röra sig från vänster mot höger, d.v.s. i riktning mot en alltmer påtaglig individualism. Detta gäller på alla områden, inte minst i fråga om värden, etik och moral, livsstilsfrågor.

Den vertikala linjen är ett uttryck för sekulariseringsprocessen, d.v.s. det som har att göra med i vilken utsträckning trons inflytande syns i samhällets olika institutioner och funktion. Här rör sig postmodernismen från botten och uppåt, d.v.s. ju mer sekulariserat, desto högre upp på linjen hamnar samhället. Med hjälp av denna illustration kan vi försöka att beskriva var olika samhällen och kulturer befinner sig.

Högt på sekularisering och långt till vänster på individualisering ger ett samhälle som befinner sig i förgrunden då det gäller att låta det senmoderna, efterkristna förhållningssättet dominera individuellt och kollektivt.

Motsatse innebär ett konservativt, av religionen dominerat samhälle. Här kan exempelvis de samhällen som fortfarande har en stark kyrkoidentiet och en påtaglig lagiskhet inordnas.

Maktkyrkan utmanad

Drömmen om Chistendom är svår att frigöra sig från för dem som upplevt privilegiet det innebär. En maktkyrka i centrum ersätter den marginalserade, förföljda minoritetsrörelsen. Tolkningsföreträde ger privilegier som ger kyrkan möjlighet att kontrollera samhället. Visserligen innebär det hårt tryck mot oliktänkande, till och med förföljelse, men det är märkligt hur snabbt även "frikyrkliga" glömmer den skrämmande verklighet som våra tidiga pionjärer upplevde. De som arbetade för den fria församlingen byggd på personlig tro och bekännelsedop har efter bara en kort tid glömt hur det var med tvångsdop, landsförvisning och fängelsestraff. Det sekulariserade samhället är svårt att hantera. Det innebär  att rörelsen flyttar sig från centrum till marginalerna, från majoritet till minoritet, från privilegium till mångfald etc. Det är då kristna ställs inför den verkligheten som man börjar drömma sig tillbaka. Man hamnar lätt tillbaka i Konstantinianismens epok när kristendomen får statsprivilegier. Under 1970-talet kan man se hur vi i svensk kristenhet brottades med konsekvenserna av den nyss införda religionsfriheten, som förde med sig en accelererande sekularisering. De stora, "folkmoraliska" frågorna kom i förgrunden, förbönsrörelser startades, ex "förebedjare för Sverige", uppfordrande påtryckningar gjordes mot riksdag och regering för att återinföra kristendomen i Sverige. Det gällde till exempel den fria abortens införande, äktenskapslagstiftning, kristendomsämnets ställning i skolan, hädelselagstiftningens avskaffande och så vidare. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna kan man se dessa försök att bibehålla Christendom som ett första tecken på att vi var på väg in i After-Christendom med allt vad det innebar av vånda. Brottningskampen handlade till stor del om huruvida det var möjligt att begära "kristet beteende av icke-kristna medborgare". Svaret på den frågan leder till Christendom eller alternativt till den ursprungliga Jesusrörelsen.
Jag var själv en av dem som var med då nätverket Förebedjare för Sverige startade, och jag kan uppriktigt säga att dess upprinnelse i mitten av 1970-talet främst ska ses som en motreaktion mot sekulariseringen After Christendom. Det var ett böneinitiativ, som dock efter hand kom att mixas med politiska aktiviteter av skilda slag. I det skeendet klev en del av oss av, medan andra klev på. Att be om välsignelse över landet var en sak - att agera stödtrupp för KDS och andra med en politisk agenda en annan. För dem som var förankrade i den anabaptistiska samhällstolkningen var sekulariseringen, skiljandet mellan kyrkan och staten, en utveckling som hade mer positiva konsekvenser än negativa. Gudsriket som Jesus lärde oss bedja om skulle inte komma genom en maktkyrka i tät allians med staten, utan som ett resultat av människors uppriktiga omvändelse till Gud och de konsekvenser det skulle få. Det var för mig en stor upptäckt när jag i Verduins bok: "The Reformers and their Stepchildren" ställdes inför att Jesus förutsåg ett sekulariserat samhälle. Matteus evangelium innehåller rader av texter som pekar i den riktningen. Till och med i hemmet och familjen kommer människor att inta olika förhållningssätt till Jesus. Han såg inte ett samhälle där alla medborgare böjde sig vid samma altare. Han betraktade inte prästers och kyrkoledares roll som att med hotfullhet genomdriva en folkmoral byggd på en i första hand gammaltestamentlig samhällsuppfattning. Introduktionen av korset som den gemensamma symbolen i Rom var upprinnelsen till Christendom, och dess avskaffande måste kunna ses som något positivt eftersom korset kommit att uppfattas som en våldets och övermaktens symbol.
Detta innebär då att kyrkan After Christendom kan få återta sin identitet som en rörelse och lämnar tanken på att vara en institution. Den uppgift många i kyrkan trott sig ha att förvalta institutionen snarare än att leva i uppdraget måste nu omtolkas. Ju mer Christendoms kyrka nedmonteras, desto större är förutsättningarna att en Jesusrörelse uppstår som tar uppdraget att "gå" på största allvar. Frågan är naturligtvis om den institutionella kyrkan med sina historiska rötter klarar av en sådan radikal omvandling. Det handlar inte bara om andlig förnyelse. Det är också fråga om en djupgående omdaning av den innersta identiteten, vad det är att vara Jesus-lärjunge, vad det innebär att vara ekklesia i Västvärlden idag, och vi får lov att fråga oss om det är möjligt - eller om dekonstruktionen måste gå mycket djupare än vi hittills tänkt oss. Då måste kanske en viktig förutsättning vara att de som drömmer om en "väckelse" på Christendom-basis omprövar vad det innebär.
När "väckelse" beskrivs i dess praktiska konsekvenser ligger Christendom alltid snubblande nära. "Riksdagen öppnas med bön", "Kristendomsämnet tillbaka i skolan", "Inga fler svordomar i TV-program", ja du kan själv göra listen komplett. Nationens andliga väl och ve finns i fokus, och ansvaret för det svenska - svenskarna - förutsätts som en självklarhet. Frågan om Gud skapade nationalstaten väcks sällan, trots att den ursprungliga kristna rörelsen var internationell till sin karaktär och vägrade stanna vid landsgränserna. Inre mission - att omvända svenskar inom nationsgränsen. Yttre mission - att omvända de som bor bortom vårt kristnade områdes gränser. Se där, ett paradigm från Christendom-epoken.

Missionellt fokus

I det nya läge som kyrkan befinner sig i genom After Christendom (AC) sker det förändringar som till stor del beror på att det missionella läget som Västkyrkan står inför innebär helt nya förutsättningar. Därför splittras också fältet, nya teologiska vägar prövas samtidigt som den gamla tron sätts på prov. Några känner behov av att försöka gå med i den förändring som AC leder till; en kyrka på marginalen i ett pluralistiskt samhälle där budskapet måste omformas. Samtidigt finner den traditionella teologin nya kopplingar mellan som vi trott varit otänkbara för 20 år sedan. Katoliker och högkyrkliga i samförstånd med EFK-are och pingstvänner. Detta är ett tecken på hur trevande och oviss situationen ter sig för en kyrka som aldrig varit där vi är idag. Den missionella teologin måste formas idag på ett sådant sätt att det inte leder till ifrågasättanden och ömsesidiga anklagelser om villolärare och uteslutningar. Det är ett förhållningssätt som gör kyrkan tung, maktbelastad och avskräckande. Det är det sista vi behöver idag för att kunna vara i framkant då det gäller att stämma av mot senmodernismen.
Några nyckelfrågor som jag ser det för en teologisk omorientering skulle behöva handla om
- Gud väsen som uppsökande
- Inkarnationen som centrum i förståelse av evangeliet
- Försoningsteologi som inte är kulturellt dödsstraffskopplad
- Skuld - skam - förlåtelse
- En radikal, socialt stark Gudsrikes-förkunnelse
- Kyrkan samlad runt uppdraget, närvarande i världen
- Världen som älskad, försonad och betjänad
- Lärjungaskap och efterföljelse centrum för att förstå helighet.
Under de närmaste veckorna ska jag försöka att jobba med dessa olika ämnen för att försöka peka på var jag tror att vår omorientering behöver ske, och varför jag tror att det är en tragisk låsning då den teologiska diskursen handlar om villolära, uteslutningar, furkantsevangelikalism eller ortodoxi. De aktuella svenska bloggarna tycker jag fastnar i perifereien. Vi behöver mycket mer komma till centrum.

Församlingen som säger "Gå!"

Christendom byggde på en förståelse av kyrkans uppdrag som "Kom!". I After Christendom är det i stället fråga om "Gå!", något som kännetecknade Pre Christendom mer än något annat. Jesus sänder sina lärjungar bl.a. med orden: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er!" Missio Dei handlar om en förståelse av Guds väsen som den som tar initiativ och sänder. I treenighetens eviga gemenskap är Fadern=tanke, Sonen=ordet och Anden=handling. Tanken "jag är törstig" följs av orden "jag är törstig" vilket leder till handling "jag tar glaset och dricker". Guds väsen är uttryckt i rörelseriktningen. Faderns sändande handlar om trohet mot den han är, den kärleksfulla natur som är hans. Dragningskraften att gå till de förlorade ligger i den attraktion som de utövar på Gud. "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha ett evigt liv". Centralt ord som förklarar att Gud går först - Sonen följer i hans spår - och vi följer efter Jesus och gör vad kallat oss till. Redan i Gamla Testamentet framhåller uppenbarelsehistorien att Gud söker det förlorade. I sin kärlek söker han sin förlorade mänsklighet. Han utväljer ett folk åt sig genom Abraham, genom vilken alla folk på jorden ska bli välsignade. Detta folk hålls ansvariga av Gud med avseende på hur de förvaltar sitt uppdrag att vara till välsignelse för alla folk. (2 m0s 19:5). Deras brott mot Guds avsikt ställs i ett missionellt perspektiv. Och ur det folkets gemenskap föds Han som är inkarnationen av Guds väsen, en reflektion av vem Gud är.

Om inte #1

För många engagerade i någon av de kyrkor vars framtid nu ska bli gemensam, har utvecklingen varit smärtsam att följa under åren. Minskningen i medlemsantal och antalet församlingar visar hur sekulariseringen av det svenska samhället mer och mer dragit undan mattan för kyrkorna. De flesta samfunden har entydigt befunnit sig på medlemstappets skuggsida. Den långsiktiga trenden har varit tydlig.

För litet - för sent

Samtidigt har försöken att vända utvecklingen genom nysatsningar, församlingsplantering och omstarter kommit alltför sent och varit alltför få. Sverigeundersökningen som gjorts genom Naturlig Församlingsutveckling (NFU) visar att 220 frikyrkoförsamlingar lades ner under 2000-talets fem första år. Endast 27 nya församlingar startades under samma tid.

Tveksamhet kännetecknade samfundens tankar på nystarter långt in på 1990-talet. Ibland betraktades en ekumenisk strävan efter ökad enhet som ett motsatsförhållande till behovet av flera församlingar, och inte ens idag är det självklart att etablerade församlingar på en ort hälsar en nystartad församling som en välkommen förstärkning i arbetet för Guds Rike på platsen.

Kyrkans uppdrag

När Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan står inför förverkligandet av sina planer att starta nytt på riksnivå är vi många som undrar vad det är för bärande tankar om kyrkans uppdrag som kommer att prägla det samfund som ska formas. Det är viktigt att man är tydlig på den punkten. Många som önskar ge sitt engagemang till GF-initiativet hoppas få se en kyrka som har ett missionellt tänkande med evangelisation, lärjungaskap och församlingsplantering som sina hjärtefrågor. Om inte, kan det knappast vara särskilt hoppingivande att tre tillbakagående samfund förenas till ett. Tanken att ”de sjuka blir inte friska av att läggas i samma säng” kanske är drastisk men har en poäng.

Genom församlingsplantering

Om inte GF-kyrkan blir starkt präglad av ett nytt missionellt engagemang är det inte möjligt att vända utvecklingen. Det är bara genom aktiv församlingsplantering som kyrkor vänder trenden, det är klart påvisbart från den internationella församlingsforskningen. Nya församlingar når nya, hittills onådda grupper av människor, vilket leder till en tillväxtpotential som de gamla församlingarna ofta har förlorat. Nystartade församlingar växer oftast snabbare. Missionskyrkan har ett systersamfund i USA, Evangelical Covenant Church, som tills för något årtionde sedan hade samma nedslående utveckling som Missionskyrkan. Då fattade samfundsledningen ett beslut om att satsa sina resurser på strategisk nyplantering och har sett sitt medlemsantal öka drastiskt de senaste åren. I rader av städer runt om i USA har man frimodigt satsat stora resurser på nya församlingar. Medarbetare har rekryterats och tränats. Kan vi förvänta oss att GF-kyrkan kommer att ta deras och liknande erfarenheter till sig?

Tätorternas kyrkosituation

Om inte... har de samfund som står bakom GFs bildande snart ”förlorat slaget” om våra städer och tätorter, förorter och större befolkningscentra.Enbart för att bibehålla status quo i fråga om församlingsantal i Sverige skulle det vara nödvändigt att fram till år 2020 plantera 800 nya församlingar, främst i storstadsregionerna, samtidigt som de existerande församlingarna behövde genomföra modiga omstartsprojekt. Strategier för hur nystarter skall se ut för att lyckas penetrera det urbana samhällets hårda skorpa av individualisering och sekularism har ännu inte presenterats av GF-initiativet. Det är en omflyttning resurs- och strategimässigt som behöver ske för att de tresamfundens gemensamma fokus ska inriktas på storstadsarbete med församlingsstarter som central strategi.

Framtida ledare

Om inte... förlorar kyrkan möjligheten att fånga upp unga som längtar efter att få arbeta med ett nytänkande där kristen närvaro och inkarnation utgör centrum för lärjungaskap och församlingsstarter. Om inte GF-kyrkan ska hamna långt efter behövs en träningsakademi för missionella strategier på ett nationellt plan. Förvaltarskap och bibehållande av verksamhet från igår räcker inte som grundinställning för morgondagens pastorer. Vill man kunna försäkra de framtida pastorerna i GF-kyrkan att det ska finnas församlingar att arbeta i efter 2030 är det hög tid för en ny grundinställning i utbildningen. Koncentrera utbildningen på att finna och träna ett andligt ledarskap med entreprenörskap och apostolisk kreativitet som viktiga ingredienser!

Från institution till rörelse

Om inte... riskerar det nya samfundets administration och struktur att fastna i byråkratisk stelbenthet. En ny kyrka i efterkristendomens Sverige behöver gå från institution till rörelse, från förvaltarskap till mission . Vi måste lämna den gamla imperialistiska kyrkotanken bakom oss och inse att efterkristendomens samhälle kräver en helt annan, mångfacetterad, rörlig kyrka. Strategi och övergripande målsättningar för ett missionellt nytänkande behöver vara tydligt grundade i den nya kyrkans teologi och ledningsgrupp och tydlighet ifråga om engagemang för Sveriges åter- evangelisering och församlingsplantering.