Preacher Man reflekterar

En djärv i talarstolen

Djärvhet är väl tyvärr något som sällan förknippas med predikan nu för tiden. Den utbredda försiktighetskulturen i kyrkan har kanske haft sin upprinnelse i att predikanterna varit långt ifrån djärva, frimodiga och tydliga. Och om det inte har kunnat sägas tydligt från talarstolen har det blivit otydligt i bänkarna.
Det är ju viktigt att komma ihåg att bedömningen av ett budskaps kraft och genomslag kommer "nerifrån". När predikanten själv måste understryka att han är utmanande, radikal, orädd eller frispråkig visar det att han underkastat sig försiktighetens villkor och måste säga att han är "utmanande" för att åtminstone någon ska tro honom. Tror du Jesus behövde understryka att "nu ska jag säga något radikalt!"?
I Sverige idag när ett parti som Sverigedemokraterna, med rasism på händerna, kan få var fjärde Landskronabo att rösta på sig känns det som att vi behöver be för våra förkunnarvänner i stan att de ska vara djärva...men inte bara de, utan vi alla som fått ansvaret att vara gr:s språkrör (GudsRikets). Här är några av mina ledord om djärvhet i predikan:
- inte lagiskt men inte heller billig, till intet förpliktande nåd
- inte exkluderande, men inkluderande och självransakande
- inte osakliga påhopp, men väl underbyggd faktaargumentation
- inte emotionalism, men djupt engagemang som berör känslor och tanke
- inte uthängande av meningsmotståndare, men inte heller otydliga omskrivningar som ingen förstår
- beredd att ta konsekvenser, beredd att lida, beredd att stå upp för sanningen

En av historiens intressantaste förkunnare är tysken Dietrich Boenhöffer, vars förkunnelse under nazitiden ledde honom in i namnlösa försakelser och lidande. Hans djupa medmänsklighet gjorde djärvheten i förkunnelsen än tydligare