Preacher Man reflekterar

Maktkyrkan utmanad

Drömmen om Chistendom är svår att frigöra sig från för dem som upplevt privilegiet det innebär. En maktkyrka i centrum ersätter den marginalserade, förföljda minoritetsrörelsen. Tolkningsföreträde ger privilegier som ger kyrkan möjlighet att kontrollera samhället. Visserligen innebär det hårt tryck mot oliktänkande, till och med förföljelse, men det är märkligt hur snabbt även "frikyrkliga" glömmer den skrämmande verklighet som våra tidiga pionjärer upplevde. De som arbetade för den fria församlingen byggd på personlig tro och bekännelsedop har efter bara en kort tid glömt hur det var med tvångsdop, landsförvisning och fängelsestraff. Det sekulariserade samhället är svårt att hantera. Det innebär  att rörelsen flyttar sig från centrum till marginalerna, från majoritet till minoritet, från privilegium till mångfald etc. Det är då kristna ställs inför den verkligheten som man börjar drömma sig tillbaka. Man hamnar lätt tillbaka i Konstantinianismens epok när kristendomen får statsprivilegier. Under 1970-talet kan man se hur vi i svensk kristenhet brottades med konsekvenserna av den nyss införda religionsfriheten, som förde med sig en accelererande sekularisering. De stora, "folkmoraliska" frågorna kom i förgrunden, förbönsrörelser startades, ex "förebedjare för Sverige", uppfordrande påtryckningar gjordes mot riksdag och regering för att återinföra kristendomen i Sverige. Det gällde till exempel den fria abortens införande, äktenskapslagstiftning, kristendomsämnets ställning i skolan, hädelselagstiftningens avskaffande och så vidare. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna kan man se dessa försök att bibehålla Christendom som ett första tecken på att vi var på väg in i After-Christendom med allt vad det innebar av vånda. Brottningskampen handlade till stor del om huruvida det var möjligt att begära "kristet beteende av icke-kristna medborgare". Svaret på den frågan leder till Christendom eller alternativt till den ursprungliga Jesusrörelsen.
Jag var själv en av dem som var med då nätverket Förebedjare för Sverige startade, och jag kan uppriktigt säga att dess upprinnelse i mitten av 1970-talet främst ska ses som en motreaktion mot sekulariseringen After Christendom. Det var ett böneinitiativ, som dock efter hand kom att mixas med politiska aktiviteter av skilda slag. I det skeendet klev en del av oss av, medan andra klev på. Att be om välsignelse över landet var en sak - att agera stödtrupp för KDS och andra med en politisk agenda en annan. För dem som var förankrade i den anabaptistiska samhällstolkningen var sekulariseringen, skiljandet mellan kyrkan och staten, en utveckling som hade mer positiva konsekvenser än negativa. Gudsriket som Jesus lärde oss bedja om skulle inte komma genom en maktkyrka i tät allians med staten, utan som ett resultat av människors uppriktiga omvändelse till Gud och de konsekvenser det skulle få. Det var för mig en stor upptäckt när jag i Verduins bok: "The Reformers and their Stepchildren" ställdes inför att Jesus förutsåg ett sekulariserat samhälle. Matteus evangelium innehåller rader av texter som pekar i den riktningen. Till och med i hemmet och familjen kommer människor att inta olika förhållningssätt till Jesus. Han såg inte ett samhälle där alla medborgare böjde sig vid samma altare. Han betraktade inte prästers och kyrkoledares roll som att med hotfullhet genomdriva en folkmoral byggd på en i första hand gammaltestamentlig samhällsuppfattning. Introduktionen av korset som den gemensamma symbolen i Rom var upprinnelsen till Christendom, och dess avskaffande måste kunna ses som något positivt eftersom korset kommit att uppfattas som en våldets och övermaktens symbol.
Detta innebär då att kyrkan After Christendom kan få återta sin identitet som en rörelse och lämnar tanken på att vara en institution. Den uppgift många i kyrkan trott sig ha att förvalta institutionen snarare än att leva i uppdraget måste nu omtolkas. Ju mer Christendoms kyrka nedmonteras, desto större är förutsättningarna att en Jesusrörelse uppstår som tar uppdraget att "gå" på största allvar. Frågan är naturligtvis om den institutionella kyrkan med sina historiska rötter klarar av en sådan radikal omvandling. Det handlar inte bara om andlig förnyelse. Det är också fråga om en djupgående omdaning av den innersta identiteten, vad det är att vara Jesus-lärjunge, vad det innebär att vara ekklesia i Västvärlden idag, och vi får lov att fråga oss om det är möjligt - eller om dekonstruktionen måste gå mycket djupare än vi hittills tänkt oss. Då måste kanske en viktig förutsättning vara att de som drömmer om en "väckelse" på Christendom-basis omprövar vad det innebär.
När "väckelse" beskrivs i dess praktiska konsekvenser ligger Christendom alltid snubblande nära. "Riksdagen öppnas med bön", "Kristendomsämnet tillbaka i skolan", "Inga fler svordomar i TV-program", ja du kan själv göra listen komplett. Nationens andliga väl och ve finns i fokus, och ansvaret för det svenska - svenskarna - förutsätts som en självklarhet. Frågan om Gud skapade nationalstaten väcks sällan, trots att den ursprungliga kristna rörelsen var internationell till sin karaktär och vägrade stanna vid landsgränserna. Inre mission - att omvända svenskar inom nationsgränsen. Yttre mission - att omvända de som bor bortom vårt kristnade områdes gränser. Se där, ett paradigm från Christendom-epoken.