Preacher Man reflekterar

Johannes Omdöparen

Johannes Baptisten, skulle ha kunnat hamna inför samma anklagelser från religionens etablerade ledning i sin tid som anabaptisterna råkade ut för i Europa på 1500-talet. Eller som svenska baptister även idag får höra: ”Omdop är inte acceptabelt”. Johannes var en slags omdöpare. Häng med på resonemanget en stund så tror jag du förstår vad jag menar, och att det är en synnerligen relevant tolkning av Johannes-berättelsen.

Midsommarsöndagens centralgestalt i kyrkoårs-texterna är Johannes. Tillägget och namnet Döparen fick han långt senare som en beskrivning av det centrala i hans gärning. ”Vem är han?” ”Han är den som döper!”  Johannes Baptisten.
Judarnas Palestina, där han var verksam, präglades av mono-religiositet. Nationen var ockuperad men Rom lämnade det till förvaltarna av de judiska angelägenheterna att reglera religionens villkor. Under många hundra år hade nationen och religionen levt i en stark symbios på det ofta sedvanliga sättet vi även kan se i vår tid. Visserligen hade kungamakten avskalats viktiga sakrala funktioner från förr, monoteismen var grundfäst och etik och moral nära förknippat med tron. Men den av staten sponsrade religionen var ”all inclusive”. Som tecken på tillhörighet till Gudsfolket och Nationen bar varje judisk pojke omskärelsemärket på sin snopp - äh, kropp. Kvinnorna räknades inte, så de saknade förbundstecken. De hängde liksom bara med. Alla judar var delaktiga och förpliktade. Personlig gudstro eller ej, viktigt men inte avgörande, i viss mening oväsentligt. Tanken på valfrihet helt främmande. Tron var aktiv genom att föräldrarna underkastade sig under religionens normsystem och företrädare. De bar fram den späda sonen till omskärelseplatsen vid 8 dagars ålder. Visserligen skulle barnet senare konfirmera sin tro vid en vuxenlivs-rit, men fram till dess var barnet inneslutet i föräldrarnas och nationens tro. Efter konfirmerandet förutsattes tron som aktiverad och skulle leda till konsekvenser. ”Kyrka” i samverkan med ”Stat” ägde represaliemöjligheter mot dem som inte lydde.

Sekularisering var otänkbar i det judiska samhället. Att ha icke-religiösa möjligheter som medborgare, att kunna höra till nationen utan att dela judisk tro var otänkbart. Stat och ”kyrka” samverkade för att hålla samman nationen och religionen. "If you scratch my back, I´ll scratch yours!”

Detta sätt att förhålla sig rådde givetvis även när Johannes Döparen växte upp. Världen var uppdelad i två läger: innanför eller utanför. Svart / vitt. Judar / Hedningar. Sekterism på det globala planet. En smal spång hade skapats för att ta sig över från hedningarnas område till judarnas. Proselyter = de gudfruktiga hedningar som kunde komma in i Gudsfolkets gemenskap genom att aktivera tron och bli judar. Proselyter gick helt in under judiska förutsättningar och villkor. De omkullkastade inte principen - de bekräftade den snarare. Proselytmakeriet sa inte att tro och nation var åtskilda, snarare tvärtemot. De tog vid vuxen ålder, får vi förutsätta, på sig omskärelsetecknet och bekräftade därmed religionens rättmätiga krav på varje område av deras liv. Och allt var lugnt - men så kom Johannes!

I Johannes egen tolkningsvärld var tro och samhällstillhörighet tydligt skilda åt. Det finns ett sekularistiskt drag hos Johannes. Han såg tron som personlig och något man tog ett eget moraliskt andligt ansvar för.I hans ideologi hade ”Kyrka” som maktorganisation inte mycket stöd att räkna på, vare sig så som judarna utformat det i synagoga och tempel eller som kyrka skulle komma att bli om något århundrade, då ekklesia omvandlades till kyriakä.

När man kom till Johannes för att lyssna till hans budskap och låta sig påverkas fick man veta att personlig gudstro och dess praktiska konsekvenser i livet var något helt annat än tillhörighet till en viss etnisk grupp, social struktur eller ett folkslag. Till alla - judar och hedningar - riktades omvändelsekravet. Men speciellt allvarligt var det att bära omskärelsetecknet men inte visa dess frukt i ett heligt liv.

Beslutet som togs av av dem som hörde Johannes - och de var överväldigande många: (”Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Mark 1) - var att ta ansvar för en helt ny, personlig begynnelse - en ny omskärelse om man så vill. Detta kom även i Nya Testamentet att bli en referens till dopet - ett hjärtats omskärelse. Men eftersom en ”om-omskärelse”, re-circumcision, ana-omskärelse inte var möjlig, kom dopet att ta omskärelsens plats,en form av ana-baptism. Egentligen likartat som i vår tid. Eftersom spädbarnsdopet administreras tidsmässigt först kan inget nytt dop äga rum utan att det kommer att beskrivas som  ett "omdop". Och detta är då en styggelse i deras ögon som ser dopet som ett inneslutande förbundstecken, och lämnar ingen möjlighet annat än till underkännande.  Den gammaltestamentliga tanken om omskärelsen som ett förbundstecken skulle dock inte lika självklart accepteras av den unga kristna rörelsen. Här stod Jesus-efterföljelsen i centrum. Det var radikalt lärjungaskap som var frågan, inte inkluderandet i Gudsfolket, vilket man ansåg sig redan ha. Johannes-dopet var inte ett nödvändigt tecken på att man tillhörde Gudsfolket - det tecknet ägde man redan i omskärelsen. Men det dop Johannes förmedlade var ett tecken på ett uppbrott från det allmän-religiösa tillståndet i en nation som gav munnens bekännelse men saknade efterföljelsens konsekvenser. Johannes och de som följde honom var ana-baptister, wieder-täufer, omdöpare som förklarade sig personligt ansvariga för beslut och efterföljelse.
Det skulle dröja flera århundraden innan en imperialistiskt påverkad kyrka skulle söka sig tillbaka till en omskärelsens ideologi, där spädbarnsdopet skulle ta omskärelsens plats. Den kom sedan i statskyrkans form att utveckla ett synsätt som hade stora likheter med de tankegångar Johannes skulle attackera: det viktiga är att bära det yttre tecknet på tillhörighet snarare än hjärtats förvandling. Anabaptisterna i 1500-talets Europa är radikala efterföljare till Johannes och Jesus, med ett klart underkännande av religion utan konsekvens i liv och handling.