Preacher Man reflekterar

Nu är det tid för en annan slags samfund - för oss som inte tror på dem

Jag har gått och undrat över vad det var som en gång i slutet av 1970-talatet fick mig att med största misstro mot samfund i största allmänhet tacka ”ja” när Missionsförbundets föreståndare Gösta Hedberg tillsammans med Inre Missionens sekreterare Lars Lindberg föreslog att jag nog borde lämna samfundet. Det berodde på att jag hade startat en ny församling - och se församlingsstarter var något vi missionare inte sysslade med! Vi var överens om att gå skilda vägar och sen dess har jag haft ett ganska distanserat förhållande till samfund - alla i allmänhet och Missionskyrkan i synnerhet. Nu när Missionskyrkan är historia kan det väl få sägas. Jag blev ombedd att lämna! En ung, ganska kaxig typ som jag mötte en gammal ärevördig organisation som SMF och då tog det slut.Varken mer eller mindre. Sen utvecklades jag teologiskt på ett sådant sätt att samfund inte fick plats min världsbild. Jag kunde helt enkelt inte se det! Visserligen insåg jag ett visst värde av en organisation och en samordning av resurser för att göra meningsfulla insatser, men inte mer heller. Gösta Hedberg spände ögonen i mig på sin expedition och sa provocerande: ”Peringe, kan du säga: Jag har Missionsförbundet kärt!” Det gick inte. Den gamle Gösta, med rötter i Strömsnäsbruks-myllan fick ursäkta. Hans vittnesbörd: ”min största andliga upplevelse näst efter mötet med Kristus var mötet med Missionsförbundet” klingade inte så harmoniskt för mig, som i den karismatiska förnyelsen mött Kristi-kropps-medvetandet. Mest för att det låg i frågans natur som jag tolkade det att om man säger så, måste man välja bort alla andra syskon i alla andra sammanhang. Frank Mangs berättar att han blev uppkallad till T8 (SMFs exp) och av dåvarande missionsföreståndaren Axel Andersson utfrågad om hur han ställde sig till den framväxande pingströrelsen med orden: ”Är du med oss, eller är du med våra fiender?” Mycket vatten har ömsesidigt flutit under broarna sen dessa händelser, men de är ändå verkliga och en del av resans erfarenheter. Nu står vi inför en ny tid.
Det skulle dröja till fram mot 2006 innan jag tackade ja när Svenska Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn gav mig chansen att få jobba med samfundets pionjära församlingsplantering. Det kanske verkar inkonsekvent, men trots att jag aldrig tidigare varit medlem i Baptistsamfundet blev detta snabbt ett sammanhang som jag kom att uppskatta, framför allt för dess enkelhet och syn på församling, dop och ledarskap. Den hårdhända processen när 30% av oss i personalen avskedades satte sina spår men så blev det ändå 1 1/2 år till som missionssekreterare innan det hela nu definitivt är över, och det kan sägas igen: ”jag tror egentligen inte så värst mycket på samfund idag…heller! Egentligen inte. Att vara ”kyrkosamfund” ligger för oss baptister inte så rätt i munnen.

Nu går tre samfund in i historiens dimmor och det är över för den här gången. Visst kan vi känna tacksamhet och bli rörda över historien men det är ändå så att de tre behövde bli ett för att samla mer resurser. De tre samlar ett 70,000-tal medlemmar vilka var och en personligen fått uppdraget att följa Jesus, förkunna hans goda nyheter och göra alla till lärjungar. Nu gäller det. Kan Gemensam Framtid växla spår så att det blir förmöget att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd? Här är några saker som kan återställa vår tilltro till ett existensberättigande för samfund, nya eller gamla, enligt min tanke. Fredrik Wenell aktualiserar frågan om frikyrkans teologi i DAGEN, och det är en fråga som är väl värd att följa upp:

Nerifrån och upp - Det allmänna prästadömet, den vanlige troendes tjänst är prioriterat och fokus i samfundet. Beslut förankras i kyrkans ”botten” och samfundsledarnas liv levs med örat mot rörelsens nedersta. Det handlar inte bara om sociala och diakonala insatser utan om hela förhållningssättet. Kan man det? Ännu så länge hänger frågorna i luften.

Från makt till att avstå från den - En slags maktutövning blir det ju ändå fråga om för dem som sitter iledning, styrelse och är tjänstemän. Detta måste det nya beslutsamt motarbeta. Skickliggörandet av de enskilda medlemmarna tlll att utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp säger Paulus är själva syftet med enhet och tjänster. (Ef 4)

Bort från hierarkiska ledarstrukturer - pastorer, biskopsliknande tjänster och andra behöver allvarligt utmana sina egna maktpositioner och visa hur de ser sin tjänst som underst.

Från enhet till mångfald - motsägelsefullt? Javisst, men ett samfund som ska kunna relatera till ett mångfaldigt samhälle måste våga bryta med det som tidigare ansetts vara dess styrka, enhetligheten. Nu är vi ett - låt oss därför våga mångfald. Den relationsbaserade tryggheten i kärlek till varandra är det som möjliggör mångfalden. Ju mer ängsliga - ju mer ett.

Från organisation till organism. Den missionella ansatsen kan bara bevisas i verklighet genom att organisationen avtar och nätverksbyggandet tilltar. Om vi mest kommer att umgås, mötas och dela på konferenser och i sammanträdesrum löper vi största risk att bli inlåsta i protokoll och propositionsordningar.

Strukturer som förminskar de växande initiativen från de små sammanhangen måste bort. När det nya samfundet presenterar sitt förslag till normalstadgar för (nya) församlingar visar den omedelbart upp en trist okänslighet för de nystartade, pionjära husförsamlingsgrupperna, komuniteterna och småförsamlingarna. Det bådar inte gott.

Från instutition till rörelse. Det var en allvarlig förvanskning av evangeliet som inträffade vid maktkyrkans introduktion genom kejsar Konstantin i början av 300. De rörelser som nu mötts för att bilda ett nytt samfund har möjlighet att rejält göra upp med makt, hierarkier och förstelnade former. Kommer man att göra det, eller fortsätter vi den gamla vanliga vägen?

Nu är det dags för en annorlunda väg - för världens skull.